I går kom grabbarna hem igen. En vecka har jag längtat efter dem. Tar emot dem med öppna armar. Jag känner direkt att de har en tråkig attityd. De är lite buffliga och gnabbiga. Men vi har en mysig söndagskväll och planerar tillsammans den kommande veckan. Känner mig ändå lite sorgsen när jag lägger mig. Kan de inte bara vara snälla mot varandra.
Idag har gnabbet fortsatt. Det eländiga syskongnabbet. Främst är de det två äldsta mot den yngsta. Och vise versa, så klart. Inte så superelakt, utan mer att inte låtsas förstå vad den andra menar. Att råka nudda (knuffa) varandra. Att beklaga sig för att den andre är si eller så. (För att inte tala om det eviga rättvise-gnabbet, men det är en annan historia.) Det som är värst är nog att det är de två stora mot den ensamma lille. (Han är dock långt i från oskyldig.)
Tillslut får jag nog. Orkar inte längre höra hur mina underbara söner sitter och förminskar varandra så mycket de bara kan. Jag drar på stora växeln, berättar om den hårda världen där ute. Att det finns mobbing där ute. Att de faktiskt kan möta människor som vill dem illa. Att det finns ondska.
Jag försöker förklara hur viktig familjen då är. Att familjen skall vara en skyddad plats. Där man alltid, alltid, skall känna sig trygg och älskad för den man är.
Så klart blir man irriterad på varandra, även i familjen. Men det är ändå inte tillåtet att vara elak. Att mobba. Jag försöker ge dem verktyg. Men de känns lite lama, som "säg till mig, istället för att knuffa tillbaka".
Tillslut gick det så långt att jag började hota. Inte mitt stoltaste mamma-ögonblick, men jag ville verkligen få dem att tänka till.
Nu har de lovat att försöka tänka på hur de pratar med varandra. Och ropa på mig så fort de känner att de vill ge igen på sin bror. Blir det ingen skillnad under denna vecka kommer jag kalla till ett rådslag när de kommer nästa gång. Där skall vi bestämma vilka åtgärder vi skall ta. Och det är här hoten kommer in i bilden. Jag sa att dessa åtgärder kunde vara både att byta rum, begränsa internettiden och att de bara få veckopeng om de sköter sig.
Grabbarna såg lite spaka ut efteråt. De är inte vana med att jag kommer med stora hot-släggan. Jag hoppas verkligen på en förändring. Men jag måste nog tänka ut en plan. En plan som får dem att vilja detta, utan en massa hot. Det är fasiken inte lätt att ha tonårsbarn. Somnar uppgiven med insikten att jag nog var en bättre småbarnsmamma än tonårsmamma.
Största skillnden med nya jobbet är nog den geografiska. Tidigare satt jag mitt i stan. Nu sitter jag två kilometer utanför. Det innebär att den spontana lunchshoppingen har uteblivit.
Ibland kan det kännas tungt att vara ensamstående mamma. Skittungt, om jag skall vara ärlig. Så mycket ansvar man inte delar med någon. Så många fighter man måste ta helt själv. Men jag inser hur tacksam jag är att jag har någon att hänga med när barnen är hos sin pappa. Då har jag en famn att landa i. En härlig skäggstubb att njuta av. Ni ser ju själva. Den är oemotståndlig.
När bilen plötsligt lägger av. Och måste bogseras till verkstaden för felsökning. Då kan man se det som ett tecken att latmasken kanske håller på att ta över.
