Jag har en tråkig förmåga att inte riktigt våga vara genomlycklig. Det beror delvis på att jag haft människor i min närhet som utnyttjat att min gard då varit nere. Vilket har fått mig att inte våga.
Sist jag var helt igenom dunderlycklig, satte jag mig i en bil för att köra 65 mil. Halvvägs kraschade jag. Bilen blev bara skrot. Det gjorde mig ännu mer rädd. Rädd för att återigen bli besviken.
Men idag hände det igen. Känslan kom tillbaka. Jag blir väckt av världens finaste sms. Har världens finaste grabbar som hjälper till med frukost och packning. Vi stuvar in allt i bilen. Köper proviant och tankar. Sedan påbörjar vi den 65 mil långa resan till Lappland.
Bilen flyger fram längs vägen. Vädret är underbart. Solen skiner och snön ligger tung på träden. Det är så vackert att det knyter sig i magen. Tittar på grabbarna som sitter i bilen. Lyssnar på deras konversationer. Känner mig stolt och lycklig. Helt enkelt genomlycklig. Utan ett enda bekymmer i livet.
Så blir jag iskall. Åker samma sträcka. Euforiskt lycklig. Kör antagligen lite för fort. Inser att historien kan upprepa sig.
Men jag bestämmer mig. Skall inte tappa känslan. Skall bara lätta lite på gasen. Och skall jag vara ärlig får denna bilresa gärna ta lång tid. Me and my boys. Kvalitetstid.
Detta är livet.