11-12-13

Lucia är för mig en magisk dag. Troligtvis för att det är min systers födelsedag. Varje Luciamorgon tågade hela familjen in till min syster. I ett fint Lucia tåg. Vi väckte henne med skönsång, massor av paket och ljus. Och jag fick alltid vara Lucia.

Sedan blir man stor och Lucia blir för några år mest en fest-natt. Vem har inte oförglömliga minnen från en blöt Lucia-vaka.

Så får man barn, som börjar på dagis. Då får man tillbaka den där härliga Lucia-känslan. Det är något magiskt med att se ett gäng barn slå och sjunga. I 10 år har jag haft barn på dagis. I 10 år ha jag stått där och njutit av deras framträdanden. Stolt. Med ett fånigt leende på läpparna.

Men nu är den tiden förbi. Alla grabbarna går i skolan. Då firar man i kyrkan. Utan föräldrar! Med ett undantag. Femmornas föräldrar får vara med. Eftersom det är femmorna som bemannar själva tåget. Tänk vilken tur att min 11:a går just i femman.

Nu står jag här. Stolt. Med ett fånigt leende på läpparna. Och njuter.

Så här snygg är min egen stjärngosse efter framträdandet. Med upphissat linne och halsduken runt struten: