Ibland är livet inte en dans på rosor. Ibland kan det dyka upp problem som tar mycket kraft och energi. Man försöker då lösa dessa problem på alla tänkbara sätt.
När man gjort allt man förmår, månad efter månad, utan att problemen tenderar att minska det minsta. Då är det lätt att ge upp. Att förlora hoppet. Då biter man ihop och fortsätter kämpa.
Men tillslut hamnar man i ett läge där man ger upp. Man börjar förlika sig med den hemska tanken att problemen, kanske, kanske, alltid kommer kvarstå. Sakta men säkert börjar man hitta ett sätt att leva med problemen. För alltid.
Då, plötsligt, händer det. Telefonen ringer. Samtalet är artigt, vänligt och konkret. Nästan trevligt. Vi pratar om barnen. Diskuterar fakta. Öppet och ärligt. Resonerar fram och tillbaka. Har endast barnens bästa i åtanke. Det är magiskt.
Halleluja. Jag kan inte med ord beskriva hur underbart detta känns.
Samtidigt är jag fullt medveten om att detta kan vara en tillfällighet. Att det kanske inte fortsätter på detta sätt. Inte alltid i alla fall. Men detta ger mig hopp. Hopp om framtiden. Och just nu njuter jag av detta mer än vad ni någonsin kan ana.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar