Inte roligt längre

I går var det dagen med stort S. S som i Solsidan. Hela Sverige stannar under en halvtimme. Men inte nu längre.

Jag har också varit frälst. Har gillat den höga igenkänningsfaktorn. Men nu tycker jag att kör samma skämt om och om igen. Dessutom skruvar de alla skämt ett par varv för mycket. De går för långt. Då blir det bara pinsamt och jobbigt.

Livet är för kort för att lida. Jag tänker inte ägna mina söndagar åt att känna olust över pinsamma buskis-skämt.

Tack och adjö Solsidan. Det var roligt så länge det varade.

Enskild vårdnad om en kamera

Mina erfarenheter av att ha delad vårdnad, har inte varit de bästa.
Överlämningarna har inte fungerat. Vilket resulterar att jag står där utan kamera.
Tjatar jag för mycket, får jag höra att den är trasig. Och får den aldrig mer.

Så nu har jag ledsnat. Jag orkar inte bråka och tjafsa. Bara för att få använda mina kameror. Som jag har rätt till.

Så jag köpte mig en ny liten rackare. (Här fotad med iPhonens skitkamera.) En alldeles egen. Som jag inte delar med någon. Som jag kan använda precis när jag vill.

Varför gjorde jag inte det för länge, länge sedan?

Kärlek

Nu är den på plats. Min nya kärlek.

Den är effektiv.
Den är tyst.
Den är snygg.
Den är pålitlig.
Den är min.

Mr Siepen

Inatt lärde jag mig två saker:
1. Det är inte alltid bättre med mycket smink.
2. Lär dig göra övergångar om du ska kalla dig DJ.

Peter Siepen var DJ på Harrys igår. Vilket skämt. Extremt spacklad och urusel musiksmak. Och ännu sämre DJ-teknik. Han stängde av låt 1. Helt utan musik presenterar han sedan nästa låt: "Dansgolvet är fullt av tjejer. Nu vill vi att det regnar in män här också." Därefter startar han låt 2, It's raining men.

Så patetiskt och fånigt, att det blev underhållande. Men samtidigt sorgligt. Killen är snart 50 år. Han sminkar sig som en clown, klär sig som en transa och åker till Gävle och spelar skivor för ett halvfullt Harrys en torsdag kväll. Dags att klippa sig och skaffa ett jobb?

Läkerolen

På plats i Läkerol Arena. Brynäs vs Timrå.

Kvällens stora upplevelse var att få se den nya is-projektionen. Hur cool som helst. Dock lite svår att fånga på bild:




Hur det gick på matchen? Vem bryr sig?

Att leva med HDMI

Plötsligt gör en speciell lite kabel inträde i mitt hem. En kabel som gör att man kan titta på datorn på TV:n.
Plötsligt kan jag se på svt-play på tv:n.
Plötsligt kan jag se filmer, som ligger på datorn, på TV:n.
Plötsligt tycker sig 9-åringen ha fått en större datorskärm än storebror.

Tänk att en liten bokstavskombination kan gör sån skillnad.

Isigt

Skolan är slut för dagen. I stället för att vänta på hämtning, väljer 10-åringen att gå hem. Tillsammans med två kompisar vandrar de hemåt.

Kylan biter i kinderna. Det yr omkring snö i luften. Detta är inget som rör de tre grabbarna i ryggen. De skojar och skrattar medan de sakta går hemåt.

Halvvägs hem hittar de ett isblock. Ett stort isblock av genomskinlig is. Självklart bestämmer de sig för att ta med det hem. Den är för tungt för att bära. Så de turas om att putta den framför sig.

Väl hemma forsätter projektet. Isblocket skall delas på tre. De ska ju naturligtvis ha varsin del. Med diverse verktyg lyckas de splitta blocket i tre delar.

Sedan skall det borras hål i blocken. Ett hål i varje.

Och plötsligt är det tre familjer i Hagaström som har utomordentligt fina ljuslycktor bredvid sina farstukvistar.

Världens finaste prinsessa

Äntligen är hon här. Världens finaste lilla tjej.
Min syster har blivit mamma till en perfekt liten dotter.
Jag har blivit en oerhört stolt moster.
Mina barn har fått dundersöt tjej-kusin.

Och att det blev en tjej, det är större än man kan ana. I min släkt har det inte fötts en tjej sedan 1974. 1974 var det år min lillasyster föddes. Sedan dessa jag fått två syskon till. Två killar. Dessutom tre kusiner. Bara killar. Min syster fick ett barn. En kille. Jag har fått tre barn. Bara killar. Min lillebror har fått ett barn. En kille.

Idag, den 21 februari 2011, bröts denna trend. Äntligen.
Du anar inte hur välkommen du är, älskade Isabell.

Sista sucken

När jag skrev kontrakt på huset var säljaren orolig. Han var inte säker att tvättmaskinen skulle överleva tills jag fick tillträde till huset. Men det gjorde den. Den har dessutom överlevt 15 månader extra. Men nu har den snurrat sitt sista varv.

Har precis beställt en ny på nätet. Som levereras till dörren på torsdag förmiddag. Dessutom tar det med sig det gamla åbäket. Underbart.

Men jag kan erkänna, jag kommer sakna den gamla skorven. Kommer sakna det öronbedövande mullret, som den kallade för centrifugering. Kommer sakna vibrationerna i badrummet, vägg i vägg. Kommer sakna att det inte längre tar 3 timmar att köra en maskin. Kommer sakna att man måste vrida fram vredet manuellt tre gånger under en 30-graderstvätt.

Eller inte!

Sunny Saturday

Dagen började tidigt. Simskola i Valbo 8:45. Idag var det dags för klädsim. Spänningen gick att ta på, när de satt i korridoren och väntade på att bli insläppta.

Därefter ägnade vi dagen åt skridskoåkning, varm oboy och pulkaåkning.


Nu ligger vi i soffan, lagom möra. Laddar för en Djungelgryta och Melodifestivalen.

Mekonomen direkt

Vi har infört en ny tjänst på jobbet. Vi kallar den Mekonomen direkt. Det innebär att den person som gör sig bäst i headset, tar alla telefonmöten.

Vinterkul

Jag brukar säga att jag inte gillar att shoppa. Men det finns undantag. Om jag råkar springa på den perfekta saken. Helst en sak som jag vet att någon annan skulle bli glad av att få. Då shoppar jag gärna.

Idag hittade jag dessa snömonster. Precis vad mina barn behöver. Så jag slog till direkt. Tre gånger.

Gissa vad jag ska göra i helgen?

Tur jag inte bad honom sätta på en tvättmaskin

Yngsta sonen stod idag för matlagning och dukning.

Äldsta sonen var på simträning.

Det föll alltså på mellansonens lott att duka av bordet och plocka i diskmaskinen.

Hur länge ska de små liven tycka att det är jätteroligt att tolka allt ordagrant?

Törstig

En fin restaurang. Vita dukar. Bordsservering. Vatten på flaska.
En kollega som gärna vill vara anonym, sätter sig vid bordet. Tar upp flaskan och börjar halsa. Alla vid bordet är fullt fokuserade på sig själva och märker inte detta lilla snedsteg.

Den törstiga kollegan, vi kan kalla honom Mattias, ställer häftigt ned flaskan på bordet och utbrister förfärat:
- Här sitter jag och dricker ur flaskan!

En vanlig underbar dag på jobbet.

Det var en gång två hjärtan...

Till mamma från Carl:


Det var en gång två hjärtan (ruta 1).
Den ena hetter Carl (ruta 1).
Den andra hetter Lisa (ruta 1).
Dom älskade varan (ruta 2).
Men en dag var Lisa borta (ruta 3).
Carl vart jette red (ruta 4).
Men då kom Carl på att Lisa skule gå och plåkade lingon (ruta 5).
Slut!

The world of pjäxor

Tio-åringen fick denna vinter en ny uppsättning längdskidor, stavar och pjäxor.

Efter att ha använt dem ca 6 gånger försvann plötsligt pjäxorna på skolan. Trist som attan. Gissar att det är vant-häxan som tagit dem. Hon är tydligen inte bara väldigt frusen om händerna. Hon verkar vilja åka längdskidor också. Typiskt.

Nåväl. Det föll på min lott att införskaffa nya. Med ett färskt mått på 10-åringen fot, kändes detta som en enkel match. Insåg snabbt att så inte var fallet.

Av någon anledning är utbudet på barn-pjäxor väldigt begränsat, så här långt in på säsongen. Så när jag tillslut hittade ett par i rätt storlek, med rätt fäste fram på tån, slog jag till direkt.

Men tänk vad dåligt de passade på skidan. Vid en första anblick kan bindningarna se förvillande lika ut. Men det gäller att veta om sulan ska ha en bred skåra eller två smala.

Såklart köpte jag fel modell. Att sedan få tag på rätt modell var svårare. Lyckades tillslut uppbåda en damsko i stl 38 med ovanligt smal passform. Jag slog till.

Strök noggrant över ordet "woman" på lappen och bad sedan sonen prova. De passade perfekt. Sonen var nöjd. Jag var lycklig.

Men nåde den som berättar för honom att han har en damsko.

Organiserad

Jag älskar mina ToDo-listor. Men jag inser att de inte skall bo i mitt vanliga anteckningsblock, blandad med diverse mötesanteckningar och telefonteckningar.

Därför har jag nu införskaffat en ToDo-bok. Med flikar jag kan använda för att snabbt hitta respektive avsnitt. Snacka om lycka.

Färgvalet var dock en svår nöt. Allt jag lärt mig om affärmässighet säger att jag inte skall ha en lila ToDo-bok. Den tar uppmärksamheten från viktigare saker och får mig att framstå som ytlig och oseriös.

Men det gäller att ha en bok som man verkligen gillar. Som man verkligen kommer att använda. Att troget följa en plan har visserligen aldrig varit ett problem för mig. Men eftersom jag absolut vill ha den lila boken, lyssnar jag mest på detta argument just nu.

Och visst är den fin!

Mycket snack

Snöstorm. Så var det sagt. Uppmaningar om att stanna inne. Att inte åka bil.
Lydig som vi är, promenerade vi till jobbet i morse.

När vi väl lämnat den oplogade parkeringen, där det säkert låg ett par decimeter snö, upptäckte vi att vägar och cykelbanor var fint plogade.

Trafiken flöt på smärtfritt. Om man bortser från den polska lastbilen med sommardäck som skapade lite kö vid Kristinaplan. Det hade absolut inte varit några problem att åka bil till jobbet.

Så varför dessa varningar och stora rubriker. Är det inte som att ropa på vargen i onödan? Vet faktiskt människor som valde att stanna hemma denna dag. Barn som inte gick i skolan, för att det var en sådan snöstorm.

Att de får problem i Stockholm när det snöar, det känner vi till. Men hallå, vi bor i Norrland. Det är Februari. Det brukar kunna komma ett par decimeter snö då.

Att öppna ögonen

Jag har gått många utbildningar i mina dagar. Men ingen som den jag går just nu. Utbildningen handlar om affärsmässig projektledning. Precis som titeln antyder handlar det om lära sig hur man uppträder affärsmässigt. Med det är inte det som är det coola.

Det coola är att den ger så mycket insikter. Den ger mig nya ögon. Nya sätt att se på människor i min omgivning. Nya sätt att se på händelser i min omgivning. Handfasta, konkreta tips på hur jag kan hantera människor och händelser i min omgivning.

Det allra bästa är att jag kan använda detta i mitt privatliv. Jag kan sätta ord på vilken roll en människa tar. Jag kan observera vilka krokar som slängs ut och vad de får för konsekvenser.

Jag inser att man med lite träning kan välja hur man påverkas av sin omgivning. Och att man med ännu mer träning faktiskt kan påverka hur människor i omgivningen reagerar.

Mycket häftigt och lite läskigt.

I går körde vi vår andra heldag i utbildningen. Längtar redan till nästa.

Äta bör man

Tonfisk Teppanyaki. Grillad vid bordet. Med några flaskor vin.

Tänk att en tisdag som började som en helt vanlig dag. Kunde sluta på ett sådant underbart sätt.

Nu är det dags för en fullspäckad utbildningsdag. Skoj!

Blogbooster

Även om jag för det mesta skriver väldigt korta och innehållslösa inlägg, så tar det ganska mycket tid att blogga. Bara att få över bilder från telefonen via datorn till bloggen tar en evighet.

Men nu har jag upptäckt guds gåva till alla bloggare. Blogbooster.

En jättetrevlig app som gör att man enkelt kan blogga direkt från iPhonen. Skriva text och infoga en eller flera bilder. Underbart.

Kanske låter det som en väldigt trivial sak, men detta förenklar mitt liv oerhört mycket.

Diskussioner vid ett frukostbord

Jag råkade denna morgon använda ordet läcker i samband med mig själv. Då fick jag svar på tal från nio-åringen. Blixtsnabbt.

-Mamma, du är inte läcker.
-Jooo, lite, säger jag hoppfullt.
Svaret kommer reptilsnabbt:
-Du var det förut, innan din rumpa tog över.

Observant son. Mycket observant son.

Söndagsblues

Det har varit en underbar dag. En solig, rolig, härlig dag med massor av kvalitetstid.

Men det spelar ingen roll.

De har städat i ordning på sina rum. Packat skolväskorna. Lagt fram kläder.
De är nyduschade. Med nyklippta naglar. Veckopengar är precis utdelade. Bara kvällsfika och en saga kvar.

I morgon börjar deras pappavecka.
Det suger.

Ja må han leva

Idag fyller min största lillebror 30 år. Det får mig att känna mig gammal.
Jag var ju stor när han föddes. Nu är han gift, har en tok-söt son och har passerat det magiska trettiostrecket.
Det innebär att jag i princip är 40.

40års-panik? Jajamensan.

Tyvärr bor min bror typ 60 mil bort. Detta, i kombination med min vattenkoppiga femåring, gör att vi inte deltar i dagens festligheter. Vi är hemma och firar på avstånd. Med kladdkakemuffins och melodifestival.

Appropå festivalen. Är jag oerhört spänd att höra Pernilla Andersson. Hon är snygg som attan, en av Sveriges bästa sångerskor och dessutom gift med Dregen. Hur coolt som helst! Hoppas, hoppas att hon tävlar med en bra låt.

Lycka är...

Tänk dig att du ligger i sängen. Du ligger där och surfar med din iPhone. Du lägger dig lite på sidan. Och VIPS tiltar bilden på skärmen. Du som ligger så skönt i sängen. Lite på sidan. Du försöker vinkla mobilen precis lagom mycket. Precis innan tilten slår till. Precis på näppen att du kan läsa. Du lägger massor av energi bara på att hålla telefonen exakt i detta läge. Kom inte på tanken att läsa något roligt, så att du måste skratta. Då slår tilten till direkt. Jag lovar.

Tänk dig sedan att du hittar en simpel liten knapp, som stänger av hela detta titl-elände. Men en enkel liten knapptryckning.

Det är lycka det.

Vad blir det för mat?

Idag äter vi Beyblades till middag. I fall någon undrar.

Dagen D

Idag var det den stora Driftsättningsdagen. En webb vi jobbat stenhårt med skall levereras. Läget var under kontroll. Tills Logicas nät lade av. Med Driftstörningen med stort D blev det hela omöjligt.

Kan bara sammanfatta denna dag med en bokstav: D som i Disaster.

You gotta love Försäkringskassan

Sverige har blivit ett kallt land. Ett land som inte tar hand som de svaga. De som har problem. Nu är jag inte på något sätt illa drabbad. Jag har bara fått en liten släng av systemet. En liten, liten släng. Ändå känner jag mig fasiken drabbad.

Den 31 mars 2010 fick jag en ny hornhinna. Jag kommer ha stygnen kvar till augusti 2011. När stygnen är borta kommer min syn troligtvis bli bättre än någonsin. Blir den inte tillräcklig bra för att jag skall kunna sköta mitt jobb, kommer jag kunna prova ut linser och glasögon. Jag kommer alltså få bra syn igen. Jag kommer kunna sköta mitt jobb till 100%.

Eftersom jag knappt ser något, så länge jag har stygnen kvar, skulle det vara oerhört skönt att kunna vara sjukskriven på 25% hela läkningstiden. Helst utan massor av administration.

Men, de nya reglerna som försäkringskassan måste efterfölja är inte nådiga.

Man får numera bara vara sjukskriven (deltid eller på heltid) i 90 dagar. Sedan dras tumskruvarna åt. Därefter måste arbetsgivaren göra allt för att omplacera dig. Tack och lov gjorde min arbetsgivare det. Så pass bra att Försäkringskassan nöjde sig. I hela 90 dagar till. Sedan passerades nästa milstolpe. Då måste man ut på arbetsmarknaden och leta andra jobb.

Att tvingas söka och ta ett annat jobb, efter 6 månaders 25%-ig sjukskrivning är helt galet. Så fort ögat läkt är jag ju tillbaka på 100% igen.

Tack vare en mycket sympatisk tjej på Försäkringskassan, många nedlagda timmar och en välformulerad handlingsplan, lyckade jag förlänga denna sjukskrivning ytterligare 3 månader.

Men nu är det slut på friden. Från och med årsskiftet får jag ingen mer sjukpenning. Jag försökte få till en jämkning. Att jag provade gå upp och jobba 90%. Men procentsatsen finns inte hos Försäkringskassan. De känner bara till talen 25, 50 och 75.

Önskar att jag hade råd att fortsätta den sjukskrivning på 25% som min läkare insisterar på. Men tyvärr. Utan ett öre från försäkringskassan har jag inte råd. Det är bara att bita ihop och göra en plan på hur jag skall få ihop 40 effektiva konsulttimmar per vecka, utan fungerande syn. I åtta månader till.

Burr. Tar en filt för att värma mig i detta kalla land.