Hua vad jag sliter. Jobbar järnet. Förbereder helgens resa. Jobbar lite mer. Tampas med mitt ex. Och jobbar lite till.
Jag hamnar lätt i min egna bubbla. Där jag stänger av omvärlden och bara kämpar. Kämpar och kämpar. Samtidigt gräver jag mig längre och längre ner. Ser tillslut inget positivt i någonting.
Då, plötsligt, blir jag bjuden på middag på Bocken. En helt vanlig onsdagkväll. Utan någon speciell anledning. Tack.
Jag vågar lyfta blicken igen. Och se ljuset i tunneln. Fasiken, jag kommer fixa det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar