Holmenkollen, Aker Brygge och Rosetoget

Måndag. Oslo vaknar till liv igen. Livet rullar på som vanligt. Men inget är som vanligt.

Vi promenerar till bilen, några kvarter från hotellet. Då passerar vi Tingshuset. I dag är det denna byggnad som står i fokus. Det är dags för häktningsförhandling.

De vill se honom. Honom. Den man som just nu förkroppsligar all ilska i världen.

Vi drar dock vidare till Holmenkollen. Tillsammans med massor av glada japaner.

Hoppbacken är en häftig byggnad:

Med en mäktig utsikt:

Vi fortsatte sedan vårt turistande på Aker Brygga. Det blev lunch, fönstershoppning och spaning på de nybyggda delarna:

Vi flanerar genom staden. Ser köerna för att skriva i kondoleansböckerna:

Passerar gator där glaset ännu inte är bortsopat:

Vi tar en paus utanför Stortinget. Vi pratar om livet. Om dess skörhet. Om det läskiga hatet. Om kärlek. Och om skor.

Vi inser att årets road trip inte kommer likna något annat. Denna resa kommer vi minnas så länge vi lever.

Vi inser hur glada vi är att vi är just här. Just nu. Hur obetydliga vi än är, känns det viktigt att vi är här.

Mot kvällen drar vi ut på stan igen. Det är dags för middag. Ganska snart inser vi att det är något stort på gång. En rosenparad. Eller ett rosetog, som norrmännen säger.

 

Plötsligt väller det ut folk. Från alla håll. Med blommor i händerna. 

Det är som att hela Norge bärs fram av Stoltenbergs ord: "Vårt svar är mer demokrati mer öppenhet och mer humanitet men aldrig naivitet". 

Alla är ute på gatorna för att visa sin kärlek. Visa att vi alla bryr oss. Att vi finns här för varandra.

Plötsligt känns inte den planerade middagen så viktig. Inte just nu. Detta är så mycket större.

Vi följer folkmassorna, via Karl Johan, ner mot Rådhusplassen.

Att stå bland dessa människor. Mitt i kärleken till livet. Till det goda. Under en tyst minut. Är nog bland det finaste jag varit med om.

Det planerade tåget blev inte av. Alla gator var fulla av folk, så det gick inte att tåga. Inte organiserat i alla fall.

Men under hela kvällen vallfärdade folk genom staden, från Rådhusplassen till Domkyrkan, med blommor i händerna. Hela kvällen blev ett enda långt rosetog. Där vi alla tågade. För livet. Och kärleken.