Du gamla, du fria

Idag är det Sveriges nationaldag. Sverige. Sverige. Detta fina land. Där vi bryr oss om varandra. Där alla har samma värde. Där vi tar emot våra medmänniskor med öppna armar. Där det är en självklarhet att hjälpa den som har det svårt.

Eller?

Sverigedemokraterna vinner allt mer mark. Med snygg retorik blir det sakteliga rumsrena. Åkesson lyckades till ochmed vinna debatten mot Betnér. Oroväckande.

Antirasistvecka på Radio1, gör att mitt twitterflöde tydligt visar hur otroligt mycket det finns att göra på området. Det är galet hur mycket okunskap det finns på detta område.

Dagens löptur flankerades av Lena Sundströms vinterprat. Jag säger bara, lyssna på det. Hon säger så mycket bra saker. Hon är verkligen en sådan som kan förändra världen. Hon pratar mycket om främlingsfientlighet och hur mycket våra ord betyder. Men även om avgörande ögonblick och våra rädslor. (Minns ni när vi var så rädda för fågelinfluensan att vi inte var det minsta rädd för terrorister?) Det som ändå berörde mig mest just idag, var hennes prat om Sverigedemokraterna. Och deras metoder. Många är vi, som är helt eniga om att flyktingpolitiken inte fungerar helt perfekt. Då kan man välja att försöka förändra denna. Eller, så gör man som Sverigedemokraterna och väljer att bara rensa. Städa bort. Städa bort det som stör. Istället för att fundera på varför det blir stökigt. Klara paralleller med en herre i Tyskland som körde samma taktik, för inte alltför länge sedan.

Skrämmande som attan.

Nu firar vi att vi fått äran att födas med silversked, i detta mångkulturella, fantastiska land, med en smarrig Pizza:

Och jordgubbar: