Idag blir min fina 10:a en 11:a. Han firar sin födelsedag med sin far på andra sidan jordklotet. Mellan varven tycker jag så oerhört synd om mig själv för detta. Jag vill vara med honom. Jag vill kunna krama om honom. Höra hans härliga skratt. Se glittret i hans ögon.
Det riktigt värker i hjärtat av saknad.
Så kommer jag att tänka på en annan mor i min närhet. Som just nu ligger på sjukhuset med brutet lårben. Samtidigt som hennes äldsta son är på väg att somna in för gott. Denna starka, fina kvinna som just nu är med om något ingen mor skall behöva gå igenom.
Tänk så futtiga mina problem då ter sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar