Att jag aldrig lär mig

Min sega influensa har äntligen gett med sig. Idag är första dagen jag inte vaknar med halsont. Det firar jag med ett pass på gymmet. Ett riktigt pass alltså. Inget promenerande på löparbandet, som jag tidigare ägnat mig åt. Utan löpning. 

Känner mig lite orolig för min form. Tänker att jag skall lyssna på kroppen. Så kliver jag upp på bandet. Bredvid mig står en tjej som ser väldigt otränad ut. Hon börjar springa. Jag börjar springa. Jag ser vilken hastighet hon springer med. Jag knappar in en lite högre hastighet. Redan efter 20 minuter håller jag på att dö. Tjejen bredvid springer fortfarande. Jag kan inte ge mig. Så länge hon springer, springer jag. Hela min kropp ber mig stanna. Varenda muskel. Men jag springer på.

Tillslut kliver hon av. Rengör maskinen. Stretchar. Pratar med någon kompis. Sedan går hon till omklädningsrummet. Först när hon är helt utom synhåll, slutar jag springa.

Varför gör jag såhär? Inser att jag kommer vara helt orörlig hela helgen. Plågad av vansinnig träningsvärk. Bara för att jag inte vill verka så oträndad. Sjukt, är vad det är.

Nåväl, hoppas ni får en härlig helg. Utan smärta i varenda muskel. Skickar med denna roliga bild: