När jag kommer hem från jobbet blir jag riktigt lycklig. Äldsta sonen ÄR här. Om än bara någon timme. Trots att han inte ska det. Trots att han förklarat att han vill ha kortare mammaveckor. Och komma först på onsdag. Det blir så tydligt vem som egentligen vill vad. Motvilligt åker han vidare hem till pappan till middagen.
Tomrummet efter honom går inte att beskriva. En son som vill vara kvar. Som borde vara kvar. Men, som inte vågar säga i från. Som är så förbannat lojal att han bortser från sina egna önskemål. Det gör ont i hjärtat.
Avslutar dagen med kvällsläsning med 8:an. Vi läser roliga historier. Att höra sonens asgarv får min smärta att minska. Det är något magiskt med detta kluckande skratt. Jag börjar tänka lösningar, i stället för att tänka problem. Jag funderar på min plan. Och inser att tålamod är en dygd.Tack för skratten bästa 8:an.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar