Personligt brev

Hej, jag heter Lisa, är 41 år och tycker det är jobbigt att vara ensam. Ibland önskar jag att jag vore lite självsäkrare, lite snyggare och att jag hade en finare och starkare röst.

Prince var min stora idol när jag var ung. Men min allra bästa låt var Words (don´t come easy). Den spelade jag om och om igen på min kassettbandspelare. Kanske för att den beskrev exakt hur det känns att inte kunna uttrycka sig med ord. Att inte våga.

Ganska ofta känns det som att jag inte räcker till. Inte rent praktiskt, utan som människa. Det gör att jag ibland blir nedstämd och drar mig tillbaka.

Jag är effektiv, klok, empatisk, tålmodig och full av kärlek. Jag har ett litet ärr på hakan. ett stort ärr i ena knävecket och är kanske morgontröttast i stan. Jag är förvirrad, velig och ganska osäker.

Jag har ett bagage i min ryggsäck som i bland är tungt att bära. Ibland så tungt att jag lägger det på andra.

Men om du inte kan hantera mig när jag är som värst, hur skall du då kunna få förtjäna mig när jag är som bäst?