Plötsligt händer det

Han är 10 år. Han kan absolut cykla helt själv till skolan. Men han kanske tycker att de är ohyggligt mysig att göra den cykelturen med sin mamma. Och det kanske även mamman tycker. Ibland önskar dock mamman att han kunde tänka sig att cykla själv. När mammans tidplan är speciellt tight. Men det dåliga varannan-veckas-samvetet gör att det aldrig har hänt. Tidigare alltså.

I morse sade han hejdå till mormor och gick genom dörren. för att torka av sadeln på cykeln, tänkte jag. Jag tar på mig jacka och skor och går efter. Sonen är dock borta. Hans cykel lika så. Han har cyklat iväg. Själv. Som att det vore den mest naturliga saken i världen.

Och, ja, jag kan erkänna. Jag cyklade efter honom och kom ikapp honom precis när han cyklade in på skolgården. Jag hade lust att ropa på honom för att få säga hejdå. Men hejdade mig. Han tyckte att han sade hejdå även till mig innan han cyklade. Det här handlar bara om mig. Och att släppa taget om sin minsting. Ha en fin dag bästa 10:an. I morgon skall jag inte cykla efter dig.