Gott Nytt År

Så var sista dagen på året kommen. Känns skönt av avsluta ett år och påbörja ett nytt.

Hur vet man om året varit bra eller inte? Känns som att alla år består av både dåliga och bra händelser, i en salig blandning. För mig har detta år bjudit på ovanligt många jobbiga och tråkiga saker. Det är då lätt att fokusera på dessa saker och känna sig besviken. Att sammanfatta året som jobbigt.

Men, jag funderar istället på hur jag mådde och var jag befann mig i livet, när året började. Detta jämför jag med vart jag är idag. Jag inser då att det varit ett långt, händelserikt och ett väldigt bra år. Visst har det funnits många tunga uppförsbackar att besegra. Men att gå i uppförbacke ger starka ben (och snygg rumpa). När jag nu står på toppen av berget, så här på nyårsafton, passar jag på att titta tillbaka och njuta av att jag faktiskt tagit mig hela vägen upp. Stannar nog ett tag här uppe för att njuta av utsikten.

Men sedan, mina vänner, kommer jag glidandes på min pulka. Troligtvis hör jag samtidigt farmors varnade ord: "Men huvaligen vad farligt". Och farmor har helt rätt. Livet är farligt. Hääärligt farligt.

Gott Nytt År på er alla.

Farmor Karin 1916-2009

Den främsta förebilden i mitt liv är min farmor Karin. Hennes liv har varit långt från enkelt. Hon har varit dödsdömd i TBC, genomlevt båda världskrigen, blivit allvarligt skadad i bilolycka och drabbats av en beskärd del av personliga problem.

Trots detta har hon alltid kämpat, med modet, envisheten och glädjen på topp. Hon gjorde tidigt karriär inom arbetslivet, samtidigt som hon uppfostrade sina tre barn. Detta sågs inte alltid med blida ögon på tidiga 40-talet. Men hon gjorde det som var rätt för henne och hon gjorde det med glädje och stor framgång.

Många av mina barndoms somrar tillbringade jag (och mina syskon) med henne och farfar i deras stuga. Det var underbara bekymmerslösa, lyckliga dagar. Hon gjorde allt för oss alla, utan att yttra det minsta lilla klagomål.

När mitt liv känns lite tungt, tänker på henne. Vilka problem jag än stöter på. Är det ingenting mot vad hon drabbades av. Och hon tog sig vidare med enorm envishet och stor målfokusering.

När jag känner att mitt tålamod tryter, tänker jag på henne. Hon hade alltid ork att lyssna och se till varje individs behov. Hon hade en enorm förmåga att se vad som verkligen var viktigt och fokusera på det.

När jag tycker att jag inte hinner med allt i livet, tänker jag på henne. Jag har egen bil, dagis, fritids, tvättmaskin och diskmaskin som underlättar mitt liv. Det hade inte hon. Ändå hann hon med jobb och barn. Utan att någonsinn klaga.

När hon överlevt sina två livskamrater, fortsatte hon att besöka sin älskade stuga. Fortfarande när hon var över 80 år, tog hon bussen till stugan. Traskade själv de sista 5 km till stugan, med full packning. Bar vatten i hinkar från sjön upp till stugan. Med ett leende på läpparna. Hon var heelt otrolig!

För ungefär en månad sedan somnade hon stilla in. Idag skulle hon fyllt 93 år.

R.I.P älskade farmor

Ordspråk för 00-talet

Den som tar, han har.
Det man inte minns, har inte hänt.
Det man inte vet har man ingen aning om.
Det vi inte gör idag slipper vi göra om i morgon.
Förtala är silver, förtiga är guld.

Gammal kärlek kostar alltid.
Har man slagit yxan i båten får man ro som fan.
Liten stuga kallas ofta stort dass.
Man måste kyssa många grodor, innan man hittar sitt svin.
Den som bara kollar i backspegeln kör ofta i diket.

Den man ligger med får bädda.
Var ska kniven vara om inte i munnen?
Den som dricker ensam har bara sig själv att fylla.
Den som gräver en grop åt andra får 88:50 i timmen.
Den som spar han har men inte roligt.

Det finns inga dumma frågor, bara dumma människor.
Det som inte tar död på en... får en i alla fall att må riktigt dåligt.
Det är med kärlek som med whisky, den tar slut.
Dåliga flickor är inte det sämsta.
Framtiden var bättre förr.

Friskt vågat, halva inne.
Först till skrivarkön får först skriva ut.
Hårt arbete lönar sig i framtiden, lathet lönar sig nu.
Ju fler kockar desto större fackförening.
Kvinnans list övergår när mannen får stånd.

Livet är hårt, men orättvist.
Man har inte roligare än man köper ut för.
Man lever bara en gång och många inte ens då.
Obeslutsamhet är nyckeln till flexibilitet.
Problem är till för att skjutas upp, för att sedan glömmas bort.

Ropa inte gay förrän du är inne i häcken.
Älska din nästa, men var diskret.
Även den starke får ta i när han skiter.
Även i de lugnaste vatten drunknar man.

Stolt radhusägare!

Det BÄSTA med att bo i hus, är att man har en EGEN tvättstuga. Efter två år i en hyreslägen med tre små(?) barn och gemensam tvättstuga i källaren, är jag lyrisk. Efter några veckor i mitt nya radhus känner jag mig riktigt hög på tvättstugelycka. Att kunna sätta på en maskin när man känner för det. Kunna låta tvätten hänga hur länge som helst. Slippa ha ren, blöt tvätt eftertorkandes i lägenhetens alla hörn.

Idag blev lyckan fulländad. Jag fick låna en luftavfuktare, som numera är placerad i min tvättstuga. Den kommer få mitt tvätt att torka på nolltid. Gissa om jag är lycklig?!

Magdalena Graaf och vargen

Jag är ingen bloggläsare av stora mått, men jag har ett par bloggar jag följer någorlunda regelbundet. En av dem är Magdalena Graafs blogg. Lite otippat kanske. Men på något sätt känner jag igen mig i henne. Blonderad ensamstående mamma med tre pojkar, precis som jag. :) Hon ger mig styrka när livet känns lite tungt. Ibland skriver som riktigt tänkvärda inlägg. Läs bara detta:

En gammal indianhövding satt och pratade med sin sonson. Han sörjde djupt en tragedi som inträffat i familjen. ”Jag känner att jag har två vargar som kämpar mot varandra i mitt hjärta. En av dem är våldsam, hatisk och hämndlysten. Den andra är kärleksfull, förlåtande och medkännande.”

Sonsonen frågade: ”Vilken varg kommer att vinna farfar?”
”Den jag matar”

Vi är själva skapare av vår framtid, man sätts på prov dagligen, på jobbet hemma, i bilkön. Bara man har bestämt sig för vilken varg man ska mata, så har man tagit kontrollen över sin egen lycka.

Så klokt sagt. Puss på dig Maggan.

Dags att hoppa på tåget igen

Har lämnat barnen kvar i norr och åkt nattåg hem. Det var spännande.

Buss från Lycksele till Vännäs i ymnigt snöfall. Försöker hämta ut tågbiljetter på juldagen - lycka till. Gick inge vidare. Hittade några gubbar på bykrogen (det enda öppna stället i Vännäs) som bedyrade att det skulle gå bra att åka tåg utan biljett. :)

Går tillbaka till den spöklika tågstationen. Alla klockor står stilla. Alla displayer är ur funktion. Det är knarrande kallt och snön piskar i ansiktet.



Kändes ett tag som att hela världen har stannat och att jag är den enda människan kvar på jorden. Går in i det slita väntrummet för att värma mig. Det är ju ändå 10 minuter kvar innan tåget kommer in.

Skickar ett mess till en kär vän, ihopp om ett livstecken från någon. Men inte ett ljud. Så, plötsligt, väller det in människor. Det lilla väntrummet blir proppfullt. Folk sitter längs väggarna, mitt på golvet. Överallt. Tänker för mig själv att man skall vara försiktig med vad man önskar sig.

Tydligen är tåget försenat och alla som ska åka från Umeå har blivit bussade till Vännäs. :)

Efter drygt två timmar av ovisshet kommer tillslut tåget till Vännäs. Jag klättrar upp på slafen på tredje våningen och inser att jag skall boka egen kupe nästa gång.

Å biljetterna var det ingen som frågade efter, så gubbarna på bykrogen hade helt rätt. Skål på er!

Instrumentförvirring

I bilen på väg till lappland, dagen före julafton. Musiken strömmar ut ur högtalarna. Grabbarna lekar att de spelar olika instrument. Nioåringen tycker att fyraåringen skall spela bas. Fyraåringen vägrar. Han vill absolut spela gitarr. Men åååh, säger nioåringen, bas ÄR ju en gitarr. Å jag ska spela elgitarr, fortsätter han sedan. Aha, säger fyraåringen. Då vill jag spela coolastetarren.

God Jul

Tänker på alla hemlösa och inser vad bra man har det. Ska försöka sprida en känsla av tacksamhet till alla i min närhet idag. Tror att dagens utmaning blir att få min 7-årig känna tacksamhet, trots att han inte får sin önskade dator i julklapp.

Nu, åter till kola-koket.

God Jul!

En milstolpe i livet?

Min känsla är att många tror att man MÅSTE ha en blogg för att verkligen räknas. Det tror inte jag. Småler lite åt människor som i ett vardagligt samtal om livet, refererar till sin blogg. Ungefär som att det är DÄR livet levs.

Så, vad gör då jag här?

Det började som en helt vanlig arbetsdag. Jag hastar in på kontoret, lite lagom småsen, efter dagislämning. (Problemet är ju såklart inte själva dagislämningen. Den kom inte som någon överraskning. Problemet är min morgontrötthet. Det är alltid grymt jobbigt att kliva upp ur sängen på morgnarna. Och ibland är det helt omöjligt. Detta var en sådan dag.)

Jag startar upp datorn och kollar igenom den senaste mailskörden. Jag jobbar på ett IT-företag och bygger webbportaler och intranät. Ser att vi fått i en akutbeställning. En kund vill att vi snabbt ger dem möjlighet att blogga från en världsomspännande sammankomst. Vi undersöker om Blogger skulle gå att använda för dessa syften. För att ta reda på vilka möjligheter blogger erbjuder, blev jag tvungen att skapa en blogg på blogger. Sagt och gjort. Blogger uppfyllde kraven och några dagar senare hade vi skapat och anpassat en blogg till kunden. Kvar fanns sedan min test-blogg, som inte användes till något.

Då slog det mig, kanske kan jag använda denna blogg till att skriva ner lite händelser och tankar från mitt liv. Det händer ju lite roliga saker i livet ibland. Ett av mina största problem är att jag har uselt minne. Glömmer allt roligt som hänt. Har känt ett behov av att skriva dagbok, för att kunna minnas. Tänkte nu att detta skall bli min lilla dagbok.

Vet inte om inläggen kommer ofta eller sällen. Vet inte heller hur givande de kommer vara. Men nu är jag på gång.

Höres snart igen!