Den främsta förebilden i mitt liv är min farmor Karin. Hennes liv har varit långt från enkelt. Hon har varit dödsdömd i TBC, genomlevt båda världskrigen, blivit allvarligt skadad i bilolycka och drabbats av en beskärd del av personliga problem.
Trots detta har hon alltid kämpat, med modet, envisheten och glädjen på topp. Hon gjorde tidigt karriär inom arbetslivet, samtidigt som hon uppfostrade sina tre barn. Detta sågs inte alltid med blida ögon på tidiga 40-talet. Men hon gjorde det som var rätt för henne och hon gjorde det med glädje och stor framgång.
Många av mina barndoms somrar tillbringade jag (och mina syskon) med henne och farfar i deras stuga. Det var underbara bekymmerslösa, lyckliga dagar. Hon gjorde allt för oss alla, utan att yttra det minsta lilla klagomål.
När mitt liv känns lite tungt, tänker på henne. Vilka problem jag än stöter på. Är det ingenting mot vad hon drabbades av. Och hon tog sig vidare med enorm envishet och stor målfokusering.
När jag känner att mitt tålamod tryter, tänker jag på henne. Hon hade alltid ork att lyssna och se till varje individs behov. Hon hade en enorm förmåga att se vad som verkligen var viktigt och fokusera på det.
När jag tycker att jag inte hinner med allt i livet, tänker jag på henne. Jag har egen bil, dagis, fritids, tvättmaskin och diskmaskin som underlättar mitt liv. Det hade inte hon. Ändå hann hon med jobb och barn. Utan att någonsinn klaga.
När hon överlevt sina två livskamrater, fortsatte hon att besöka sin älskade stuga. Fortfarande när hon var över 80 år, tog hon bussen till stugan. Traskade själv de sista 5 km till stugan, med full packning. Bar vatten i hinkar från sjön upp till stugan. Med ett leende på läpparna. Hon var heelt otrolig!
För ungefär en månad sedan somnade hon stilla in. Idag skulle hon fyllt 93 år.
R.I.P älskade farmor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar