De senaste dagarna har varit exakt så. Det är lätt att skylla på en tung belastning på jobbet i kombination med kraftigt nedatt syn. Men orsaken till denna svacka beror på problem i privatlivet. Dessa problem tänker jag inte gå in på här. Men det sliter hjärtat ur min kropp.
När en förkylning sedan slår till. Med värk i kroppen, dunkande huvud och ett molande öga, hade jag ingen kraft alls för att cykla till jobbet.
Jag kom då på den geniala lösningen på detta problem: Jag tar bilen! Med någorlunda lätta steg gick jag mot garaget. Men redan på håll borde jag anat onåd.
Det hade vuxit gräs framför garageporten. Bilen har stått orörd i flera månader. Och den är från förra århundradet. Det kanske inte bara är att starta den?
Och nej, den startade inte. Radion gick igång och onödigt klämkäck musik strömmade ur högtalarna. Som för att retas.
Satt kvar en stund i bilen, för att bestämma mig om jag skulle gråta eller bli riktigt förbannad. Tårarna brände bakom ögonlocken (vilket i ju för sig var skönt för mitt opererade öga). Men insåg att jag måste skärpa till mig och inte deppa ihop. Jag valde därför att bli arg.
I ren ilska cyklade jag, fort som aldrig förr, till jobbet. Lyckades sedan behålla denna bitterhet och arghet hela dagen. Fick massor av gjort på jobbet. Men jag fullkomligt spred negativitet kring mig varenda sekund.
Så, söta arbetskamrater, jag ber härmed om ursäkt för mitt beteende. Men jag skyller allt på en stackars grästuva, utanför mitt garage.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar