Men jag lever med mitt opererade öga varenda sekund. Varje minut känner jag av ögat. Det bränner och känns irriterat. Det svider.
Men framför allt lider jag av att alltid se så uruselt med ögat. Jag känner inte igen folk jag möter. Har svårt att se datum på mjölken. Ser inte gropar i marken. Inte ens ett nytt operativ på datorn känns roligt. "Hur kattsingen ska jag hitta bland de nya menyerna?" Helt enkelt börjar jag bli oerhört less på att vara så hjälplös och besvärligt.
Och eftersom felet inte syns, får jag flera gånger om dagen uttala orden "Jag ser inte". Jag vet att detta inte borde kännas som ett problem. Men jag känner då att jag är till besvär för alla i min omgivning.
Detta gör att livet ibland känns lite jobbigt. Då kan man behöva skriva av sig. Och ta lite ögondroppar. Sedan kan man lyfta blicken. Och vara tacksam för allt annat livet faktiskt erbjuder.
Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar