Klassvis samling utanför kyrkan. Alla finklädda och välkammade. Ingen kan stå still. Man ser hur det spritter i de små kropparna.
Föräldrarna går in i kyrkan och tar plats. Och väntar. I vad som känns som en evighet. Hur lång skall inte denna stund kännas för barnen som väntar där ute? Som faktiskt väntar på att få börja sommarlovet.
Så börjar kyrkklockorna ringa. Klassvis tågar de in i kyrkan. Två och två. Hand i hand.
Med spring i benen. Ben som försöker gå i det sakta tempo som är tänkt.
Med stora leenden på läpparna. Med en glädje som strålar ut ur ögonen.
I takt med musiken vandrar de ner längs rader med föräldrar. Blickar letar försiktigt efter mamma eller pappa. Blickar som möts. En försiktig vinkning. Ögon som tåras.
När de sedan sjunger så taket lyfter. Finstämt. Kraftfullt. I kanon. Med synkade rörelser. Då är inte ett öga torrt.
Eller jo, Malte var inte direkt tårögd. Framförallt inte vid den andra föreställningen. (Så är det att ha två brorsor som går i skolan, med olika avslutningstider.) Han tyckte att stora delar av spektaklet kunde upplevas under kyrkbänkarna...
Men Malte, en dag kommer du förstå.
Första timmarna på sommarlovet firades sedan med tårta och bad på Haga playa.
NU ÄR SOMMAREN HÄR!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar