Innan jag somnade igår gjorde jag en hemsk upptäckt. Jag insåg att en arbetskamrat troligtvis förlorade sin fru i somras. Han jobbar på en annan avdelning och jag känner honom inte väl. Men jag vet mycket väl vem hans fru är. Eller var. Hon var en jättetrevlig, lugn och mysig tjej. Med tre små barn. Det verkar ha gått snabbt. Plötsligt är hon bara borta. Jag känner oerhört för änkemannen. Kan bara ana vad han nu går igenom. Men när jag tänker på de tre barnen blir jag alldelens förtvivlad. Det gör så ont i hjärtat att jag knappt kan andas. Inget barn skall behöva förlora sin mamma. Inget.
Så ringer klockan. Det är måndag morgon. Dags att lämna barnen för en pappavecka.
Det är blött ute. Jag tvingar Malte att ta på sig sina obekväma regnbyxor, eftersom de andra är kvar på skolan. Han tjurar hela vägen. Säger att byxorna gör ont. Jag peppar honom. Berättar hur bra det går. Att byxorna kommer bli mjukare om han använder dem lite. Men han tjurar bara mer och mer.
Väl framme på skolan gråter han av smärta. Det gör så ont av byxorna. Då inser jag plötsligt att han faktiskt har ont. Inte i benet, utan i hjärtat. För att mammaveckan är slut. Jag säger att jag förstår att han har ont. Jag säger att jag känner likadant. Men att vi måste komma ihåg att han är en del av mig. Att jag alltid finns i hans hjärta. Han har svårt att släppa mig. Han överöser mig med kramar och pussar. Tårarna rinner ner på hans kinder. Vi säger hej då. Han sätter sig i samlingen. Ser hur han torkar bort tårarna och försöker samla sig.
Jag går ut från klassrummet. Med en klump i hjärtat. Vet att jag måste gå. Men jag vill inget annat än att stanna kvar hos honom. För alltid. Tårarna börjar rinna ner för kinderna. De går inte att stoppa längre.
Tänker på de tre barnen som förlorat sin mamma. Tänker på mina barn. Som faktiskt får träffa sin mamma om en vecka. Inser att man skall vara tacksam för det man har. Och inte fokusera på det man saknar.
Blinkar bort tårarna. Tittar upp mot trädkronorna. Ser löven. Alltså själva löven. Inte bara olika nyanser av grönt. För första gången på kanske 10 år. Men kan inte riktigt glädjas åt det. Inte just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar