Efter en heldag i trädgården var jag ganska mör. På något sätt fick jag ändå för mig att avsluta gårdagen med en liten löprunda. En liten, liten, väldigt lugn runda:
Jag börjar lite mjukt i promenadtempo. Lugnt så det förslår. Det är bäcksvart ute och jag går längs en gammal grusväg. Det finns en sporadisk belysning, men mellan lamporna ser man knappt vägen. Efter en kilometer ser jag en skum man som lufsar fram, en bit framför mig. Jag är inte direkt mörkrädd. Men jag gruvar mig lite för att passera denna figur. Plötsligt blir jag omsprungen av en ung tjej och hennes pappa. I likadan kläder och med tidtagarur. I ett rasande tempo. Hur sportiga och vältränade som helst. Snabbt ser jag ser min chans att inte behöva passera lufsen helt ensam. Jag sätter fart på dököttet och hänger på dem.
Precis när vi passerat lufsen, stannar mina löparvänner. Snopet ser jag mig själv springa förbi dem. Fortsätter framåt i mitt lugna löpartempo. Efter en kilometer kommer de farande igen. I samma höga tempo stormar de förbi mig. Jag inser att de kör intervallträning.
Vi forsätter sedan att springa om varandra, om vart annat. Hela vägen hem. De tränar enligt sin plan. Och jag joggar på i mitt vanliga tempo. Jag fastnar helt i denna dragkamp och sporras av att jag hela tiden kommer i kapp och förbi dessa vältränade muskelpaket. Glömmer alldelens bort att jag skulle ta det lugnt idag. Fast än hela min kropp värker av smärta.
När jag kommer hem är jag så trött att jag faller ihop på golvet. Finns inte en chans att jag skall orka stretcha. Tar en timme innan jag ens orkar duscha.
Det var igår. Idag kan jag knappt gå. Ont i varenda muskel. Så går det när man skall bevisa för två helt okända människor att man är mer vältränad än det ser ut. Smart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar