Hinner inte riktigt andas

Det är lite mycket nu. Tre viktiga grabbar att prioritera. Ett jobb som måste skötas.

Klockan närmar sig halv tolv. Jag måste tidrapportera innan tolv. Och därefter skriva en rapport till en kund. Annars rasar morgondagen.

Men det bör lugna sig framåt fredag. Då skall jag minsann se om TV:n fortfarande fungerar.

Hur kan jag som är så ung ha så stora barn?

Grabbarna är tillbaka. Mina stora, fina grabbar. Vi pratar fryspunkten för kväve. Vi diskuterar magma. Gör planer för veckan.

10:an skriver en bokrecension och slänger med en liten bild av huvudpersonen, Tanarog Yxkämpen. Ja, varför inte.

Man ser ju hur snabba de är

Idag skall vi simma. Tävlingsimma. Flest längder på 45 minuter vinner. Men jag vet att jag kommer vinna. Jag har specialutrustning. Har nämligen lånat med mig 6:ans simglasögon.

Min motståndare kommer inte ha en chans.

Därefter misstänker jag att han bjuder mig på middag och bio. Han kommer påstå att han gör det för att fira min seger. Men jag vet att han gör det för att han saknat mig lite i veckan.

Not so alone any more

Fem dagar utan en enda kram. Det var länge sedan. Inte ens en liten kram från kollegorna på jobbet. Men nu är ordningen återställd. Och tänk vad mycket energi några kramar kan ge.

Förutom kramar innehåller dagen även god mat och massor med prat. Hemvändaren har massor av historier att berätta från den gångna veckan.

Bland annat fick jag höra en historia om Parks & Resorts två huvudägare. Vi kan kalla dem Johan och Mattias. (Parks & Resorts är det företag som driver Gröna Lunds Tivoli, Destination Kolmården med Djurpark och Vildmarkshotellet, Skara Sommarland, Furuvik och Aquaria Vattenmuseum.)

Johan och Mattias anser att huvuduppgiften för alla anställda, i hela koncernen, är att plocka skräp. Inklusive dem själv. Ingen är mer värd än någon annan. Alla skall plocka skräp. Grundfilosofin är enkel. Skräp föder skärp. En skräpig park vill ingen besöka. Därför är den viktigaste uppgiften att plocka skräp. För alla. Punkt.

Så tänker jag tillbaka till torsdagen. Som avslutades på O´learys. Tror inte att deras ledning har samma filosofi:

Home alone - del fem

En utredning är avslutad. Idag fick vi beskedet. Jag och sonens far. Eller pappan och den biologiska modern, om du frågar pappan.

Också ett sofistikerat sätt att utspela ett krig. Men jag väljer att inte låta mig påverkas. Det finns så mycket annat som kräver den energin.

Beskedet förvånade oss inte. Vår son har dyslexi. Skönt att få det på papper. Skönt att få veta vilka krav vi kan ställa på skolan. Skönt att vår son får en förklaring till varför bokstäverna hamnar fel. Hur mycket han än kämpar.

Just idag hade jag dock önskat en möjlighet att få träffa min son. Trots att det är pappavecka. För att prata och kramas. Just därför känns denna dag lite extra ensam.

Eller, när jag tänker efter. Just därför, är det extra skönt att tillbringa kvällen med mig själv. För att landa och reflektera.

Home alone - del fyra

Äh. Jag fick nog. Av min tramsiga humor. Av mina ensidiga åsikter. Av mitt eget sällskap.

Drog till storstan för att plaska i en liten ankdamm. För att umgås. Äta lite snittar. Och dricka lite skumpa.

Home alone - del tre

Att jag inte gör detta oftare. Umgås med mig själv alltså. Jag är ju både trevlig, rolig och kramgo.
Mycket vettiga åsikter har jag också. När jag tänker efter.

Ikväll blir det en helkväll med inpackningar, ansiktsbehandling och Hysén.

Home alone - del två

Tänk vad snabbt man vänjer sig. Idag kändes det inte alls konstigt att åka hem till ett tomt hus.

Blev ändå kvar på jobbet alldelens för länge. Det är liksom lätt att glömma bort att gå hem, om ingen påminner en.

Kvällen sista timmar spenderar jag med WordFeud, Löparskorna och GW. 

Home alone - del ett

Helt ensam hemma. Det händer väldigt sällan. Så sällan att det känns lite läskigt.


Jag stannar extra länge på jobbet. Går med tunga steg från bilen till ytterdörren. Gruvar mig för en hel kväll alldelens ensam.

Men. Jag hinner bara inför dörren, så känner jag hur skönt det är. Skönt att inte behöva ta hänsyn till någon. Ikväll är det jag, dammsugaren och Petra Mede.

Piruetter på is

Idag tränar vi på att göra piruetter. Mamma försökte fota.

 Vi kan väl säga att det gick bättre för oss, än för henne.

Inte alls en dålig förlorare

Vi har spelat massor av gånger. Varje gång har jag vunnit. Så kommer mamma hit och vänder upp och ner på allt. Första gången fuskade hon visserligen. Eller rättare sagt, hon ljög.

Men. Nu vann hon en andra gång. Och denna gång med ärligt spel. Det svider.

Nu tänker jag inte spela Cluedo något mer.

Inte idag i allafall.

Som att man skulle kunna andas utan luft

Helgen är här. Mamma och kusinen är här. Glädjen är så stor att man känner den i huden. Som små ljuvliga ilningar.

Fick några coola kulor från min syster. Som man lägger i blomvasen. ISTÄLLET för vatten. Jag är skeptisk. När mamma somnat häller jag ner lite vatten bland kulorna.

Märklig dag

På lunchen mötte jag Lassie. Eller jag menar Lassgård:

Till middag serveras jag smarriga Rårakor. Lagade helt på egen hand av 11:an.

Kvällen slutade sedan i soffan. Där jag nyss bevittnade när vår nyaste familjemedlem, usb-minnet Dino, stöter på Angelina:

Vem trodde det?

En mycket märklig dag.

Hur krångligt kan det va?

I måndags fick mina grabbar två småsyskon. Två perfekta små underverk. Grabbarna pratar knappt om något annat. De längtar efter att få se dem.

Men tydligen ställs det specifika krav på grabbarna för att de skall få träffa dem. Och massor av krav på mig. Jag fattar inte detta. Det är väl bara att komma och hämta barnen och åka till BB när det passar? Eller? Och råkar denna tid infinna sig på en träning, är det väl bara att skita i träningen eller vänta tills efteråt?

Nåväl, får lägga några timmar på en sms-dialog istället. Vad gör man inte för de små liven.

Men nu: Fotbollsträning och simskola.

Vi i femman

Idag var det dags för kvartsfinal i Vi i femman. 11-ans klass hade kvalificerat sig dit. Mycket imponerande. Så vi bänkade oss bland publiken och njöt av en spännande tävling.

Båda lagen var oerhört duktiga. Det var en väldigt jämn match, som vi tillslut förlorade. Med en ynka liten poäng.

Men oj vad roligt det var så länge det varade.

En mycket märklig dag

Somnade med en illavarslande aning.
Vaknade i helvetet. Urlakad. Tom. Men effektiv.

Som att jag vore lite bakis och inte riktigt var närvarande. Men som ändå gör allt som skall göras. Lite som en robot.

Glada ansiktet på. Trevligt och effektivt kundbesök i stora staden.

Hämtar barnen. De är stormlyckliga. Hjärtat fylls av värme. Vi pratar och kramas.

Sanningen kryper fram och blir tydlig. Jag synar. Det går kalla kårar längs min rygg. Det handlar om avancerad utpressning. I den värsta av former.

Vi städar undan det sista av julen. Läser läxor, bygger berg&dal-bana. Tittar på idrottsgalan.

Men jag har bara en tanke i huvudet: Hur går jag vidare med detta? Hur?

It's a kind of magic

Det här kommer låta konstigt. Det är jag medveten om. Men det är helt sant:

Jag har ofta svår att hitta styrkan. Den inre kraften. Jag kan låta kaxig, men det är mest på ytan. Inombords ifrågasätter jag alltid mig själv.

Tack och lov klarar man det mesta utan denna urstyrka. Det vanliga livet rullar ju på ganska bra. Men. Under den senaste tiden har jag ofta hamnat i situationer där det krävs en massa extra kraft. Konflikter där det verkligen gäller att kriga. Att stå upp för sig själv.

Då har jag backat. Inte på en gång, men efter ett tag. Tänkt, att det kanske ändå är mig som det är fel på. Backat och inte krävt det jag borde.

För att jag inte orkat. För att jag börjat tvivla. På mig själv. Och på hur jag uppfattat situationen.

Men idag har jag varit med om något magiskt. Med handen om mitt nya halsband kände jag en övertygelse. En kraft. En beslutsamhet. En våg av styrka.

Det började som en värme. I magen, eller kanske i hjärtat. En magisk känsla. Som spred sig i kroppen. Kände en kraft att kämpa. Kämpa för mig själv. För mina barn. För det jag vet är rätt.

Och som jag kämpade.

Nu. Efteråt. Känner jag mig lite skakig. Nästan chockad. Glider strax ner i en biosalong och tittar på Hamilton. Tror att det är precis vad jag behöver.

Att göra ett val

Jag har faktiskt gillat min nya telefon. Trots att det inte är en iPhone. På riktigt.

Men. Nu är jag lite besviken. Hela lördagen har jag spenderat med att försöka få igång synkningen av mail till telefonen. Vilket är en oerhört viktig funktion för mig. Efter två helblåsningar av telefonen fick jag ge upp. Mycket besviken.

Samtidigt startade kriget igen. Knäcka-Lisa-och-få-henne-att-ge-upp-barnen-kriget.

För en kort stund kände jag mig lite deppig. Uppgiven. What is the point. Liksom.

Så kände jag mitt nya halsband mot handen. Våga leva!

Så nu lämnar jag offer-känslan i soffan. Byter mysbyxorna mot partybyxor. Åker ner på stan och möter upp lite vänner.

Idag väljer jag glädje.

Fredag den trettonde

Jag är alltid lite förväntansfull inför fredagen den trettonde. Det är sedan gammalt en turdag utan dess like. Och jag kan meddela att denna fredag levererade:

En riktigt bra dag på jobbet. Många långdragna punkter avbockade. Ikapp-jobbat efter sjukdagen. Leveranser enligt plan. Och nytt roligt projekt på mitt skrivbord.

Nya klockan återlämnad efter reparation. Nytt urverk helt utan kostnad.

Bjuden på middag i hemmets lugna vrå. En fin flaska vin.

Dessutom får jag elda lite. Nu hoppas jag på hångel och The Voice.

Däckad

Hela tanken med denna blogg är hitta något unikt och roligt med varje dag. Att göra varje dag lite speciell. För att hitta glädjen här och nu. Och inte bara oroa eller längta efter något som komma skall.

Jag har varit hård i min linje. Ett inlägg om dagen. Varje dag. I över två år. (Ja,ja, vet att jag missade någon dag när jag opererade mig och någon dag när väggarna ramlade in för ett tag sedan. Men vi bortser från dessa fadäser.)

Men. I går hände det igen. Däckad av förkylning i soffan orkade jag inte ens gå och ställa in mjölken i kylen. Fröken Spara lät alltså en liter mjölk förstöras. Då finns inte en chans i världen att hon skulle orka blogga.

Men nu är jag uppe på fötter igen. Har avverkat en dag på jobbet. Avlutar dagen med att låta någon annan laga mat till mig (läs kockarna på O'learys) och fira att det finns en alldelens magisk hockeyapp till min nya telefon.

Prosit

Idag känner jag mig helt däckad. Förkyld med värk i kroppen. Blä. Så idag får ni gärna tycka lite synd om mig.
Med några alvedon i kroppen har jag i alla fall överlevt en dag på jobbet. Har även avverkat årets tandläkarbesök. Med beröm godkänt.

Nu kryper jag ner under filten i soffan. Tillsammans med med vitlöken, c-vitaminen, ingefäran, alvedonen, nässprayen och ett gäng halstabletter. Hoppas det är något bra på TV:n.

And I'm back

Sådärja. Ny telefon levererad. Ingen iPhone, men väl en Android. Mycket nytt att lära. Många appar att ladda hem. Ingen tid att blogga.

Kan de lukta sig till förstörelse?

Idag har vi plundrat granen och krossat pepparkakshuset. Kände att det fick vara nog med eländet nu.

Hann precis sopa undan de sista smulorna av förödelsen, när det ringde på dörren. Där stod en ung larm-försäljare, vässad till tänderna med försäljningsargument. Som att han visste att detta hem hade trashats idag. Han tyckte i alla fall att jag behövde ett larm. Jag höll god min och visade mig intresserad. Sedan tvekade jag. Det fick honom att bjuda på hela installationskostnaden. Då tvekade jag igen. Då erbjöd han mig en extra värvningsbonus. Då tackade jag nej.

Var länge sedan jag såg en så besviken kille lämna mitt hem.

Nu börjar det likna något!

Förstår att ni längtar efter bilder på vår berg&dal-bana. Ber om ursäkt den usla bild-kvaliten. Men jag skyller allt på telefonen.

Här är ställningen på plats:

Och nu har vi börjat montera själva banan: 

Det här är verkligen hur roligt som helst! 

Men nu är det dags för disco-kalas för 10:an. Ha en trevlig lördagkväll.

Three is the magic number

Som ni vet har jag opererat mitt ena öga. Så det ser jag nu skapligt med. De andra är det sämre ställt med. Det kräver en hård lins för att det skall duga till något.

Jag är alltså fortfarande ganska halvblind utan den linsen. Därför brukar jag alltid ha med en extralins i handväskan.

Idag har vi varit på badhuset. Kändes onödigt att släpa hela handväskan dit. Så jag lämnade den hemma.

Just därför tappade jag så klart linsen i poolen. Men. Vet ni vad. Jag hittade den. TVÅ gånger. Det är sånt som bara inte händer.

Så nu väntar jag på dagens tredje mirakel. Undrar just vad det kan bli?

Äntligen ett bildbevis! Hurra!

Vaknade med ett litet hopp om att en ny telefon skulle anlända idag. Åkte till och med till jobbet, på min lediga dag, för att titta. Eller. Jag åkte dit två gånger. Första gången utan nyckel.

Men ingen telefon. Däremot passade jag på att använda företagets intuitiva system för att fixa ny vpn-dosa.Tillslut gick det.

Så nu kan jag faktiskt läsa mail hemifrån. Att maila från telefonen är dock lika krångligt fortfarande. Men en liten bild kan jag i alla fall bjuda på:

En bild från en av dagens Cluedo-omgångar. Det var alltså Kassandra Scharlakan som mördade miljonären, med ett slagträ i Biosalongen. Det ser ni ju tydligt.

Och gissa vem som vann?

En kalasdag

Idag firar vi vår 9:a som från och med nu är en 10:a. För ett år sedan skev jag såhär:

Nu har alltså denna fantastiska kille passerat ytterligare en milstolpe. Jag tror faktiskt att det händer något speciellt när ett barn fyller 10. Det är som att en förståndspolett trillar ner. De blir så vuxna och förståndiga. Det är magiskt att se.


Med det bästa med att han fyller 10 är förstås ta-en-förlust-regeln. Ja, ni vet. När de fyllt 10 behöver man inte längre spela lite sämre för att de inte skall förlora. Som förälder är det alltså lagligt att gå all-in med en 10-åring. Så idag passade jag på att spöa grabbarna i Cluedo. Piece of cake.

Roligast idag är annars att vi påbörjat byggandet av en liten bergochdal-bana. Förstår att ni blir nyfikna nu. Hade jag bara en fungerande telefon skulle jag självklart visa bilder. Massor av bilder. Men jag kan berätta att vi dag monterat 12 bottenplattor och byggt 73 små fästen. Vi hoppas kunna börja montera fästena i morgon. Spännande.

Fortfarande lite sur

Tänk om jag haft en riktig telefon. Med en bra kamera. Och en blogg-app. Då hade jag enkelt lagt ut massor av fina bilder här på bloggen.

Klart att det går att fota med tegelstenens kamera. Och sedan maila bilderna. För att sedan vpn:a till jobbet för att få ner bilderna till datorn.

Allt detta hade jag gärna gjort. Om nu inte själva vpn-dosan är en app i min stendöda telefon. Och idag stängde de av den andra vpn-tjänsten.

Därför får ni själva tänka er hur roligt vi haft det idag. Vi har bakat, kramats, kört bilbana, sett film och byggt massor av lego. En fantastisk dag.

Men jag är fortfarande lite sur.

Sorg

Jag har sorg. Min iPhone är död. Stendöd.

För att överleva har jag lånat en gammal tegelsten. Det finns trots allt ett krav på mig att det skall gå att nå mig i jobbet. Tror att även min barn uppskattar detta.

Men. Frågar du mig är livet slut. Eller i varje fall pausat.

Jag kan knappt messa. Jag har tappat alla mina bra-att-ha-listor. Jo, jag hade massor av listor i min telefon. Allt från presentlistor, saker-jag-måste-handla-listor, filmer-jag-skall-se-listor, lösenordslistor. Ja, ni fattar.

Dessutom kan jag inte längre spela WordFeud. Kan heller inte enkelt få över bilder till bloggen. Har inte längre ens koll på vad som går på TV:n.

Men värst av allt. Allra värst, är att jag inte kan lyssna på vinterpratarna eller mina ljudböcker när jag skall träna. Hur skall jag nu komma i väg på mina löparrundor?

Nämen om man skulle ta och discobada

Disco-kula till badkaret. Till en fd DJ. Tror att det är den julklapp jag är mest nöjd med.

Idag invigde vi den. Sjukt mysigt.

Annars då? Här händer inte mycket annat idag. Film, pizza och bad. Thats it.