Det här kommer låta konstigt. Det är jag medveten om. Men det är helt sant:
Jag har ofta svår att hitta styrkan. Den inre kraften. Jag kan låta kaxig, men det är mest på ytan. Inombords ifrågasätter jag alltid mig själv.
Tack och lov klarar man det mesta utan denna urstyrka. Det vanliga livet rullar ju på ganska bra. Men. Under den senaste tiden har jag ofta hamnat i situationer där det krävs en massa extra kraft. Konflikter där det verkligen gäller att kriga. Att stå upp för sig själv.
Då har jag backat. Inte på en gång, men efter ett tag. Tänkt, att det kanske ändå är mig som det är fel på. Backat och inte krävt det jag borde.
För att jag inte orkat. För att jag börjat tvivla. På mig själv. Och på hur jag uppfattat situationen.
Men idag har jag varit med om något magiskt. Med handen om mitt nya halsband kände jag en övertygelse. En kraft. En beslutsamhet. En våg av styrka.
Det började som en värme. I magen, eller kanske i hjärtat. En magisk känsla. Som spred sig i kroppen. Kände en kraft att kämpa. Kämpa för mig själv. För mina barn. För det jag vet är rätt.
Och som jag kämpade.
Nu. Efteråt. Känner jag mig lite skakig. Nästan chockad. Glider strax ner i en biosalong och tittar på Hamilton. Tror att det är precis vad jag behöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar