Det första jag upptäcker är de blinkande blåljusen. Automatiskt lättar jag på foten på gaspedalen. Jag ser tre ambulanser dyka upp bakom några parkerade bilar. I krypfart passerar jag plötsligt en olycksplats. En familjebil ligger på taket, en meter från vajerräcket. Jag ser en liten flicka som ligger på en bår, på väg in i ambulansen. Hon är max två meter bort. Det känns som att jag kan ta på henne, om jag sträcker ut armen. Jag ser sjukvårdare böja sig ner och leta efter fler människor inne i bilen. En familj. Kanske på väg på semester. Förväntansfulla och glada. Tänk vad snabbt allt kan förändras.
Jag har precis lämnat av barnen till deras far. Som vanligt gör det ont i hjärtat att lämna dem. Men jag vet att de har det bra med sin pappa. Men det gör mig lite skör. Fem minuter senare passerar jag olyckan. Med kroppen full av saknad, ser jag flickan ligga på båren. Tänker på mina killar som nyss hoppade in i sin pappas bil. Förväntansfulla och glada. Känner hur en tår letar sig ner över kinden. Och kör de resterande 37 milen ovanligt lugnt.
Tryggt hemma i soffan får jag veta att grabbarna är framme hos farmor och farfar. Läser på nätet att olycksfamiljen klarade sig med lindriga skador och troligtvis får lämna sjukhuset under morgondagen.
I kväll somnar jag med hjärtat fullt av tacksamhet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar