Men samtidigt är jag lite kluven. Ska barnen få bestämma hur och när de skall komma. Eller skall vi föräldrar vara hårda med bestämda regler. Varannan vecka - thats it?
Jag är mer lagd åt det hårda hållet. Jag tycker att föräldrarna bestämmer. Spikar reglerna. Tex att byte sker på måndagar. Punkt.
Mitt ex tycker att det är viktigt för barnen att få fatta egna beslut och stå för dem. Vill de stanna kvar en eller två dagar extra på ena stället, så skall de få göra det.
Detta är en av huvudpunkterna i det mesta av vårt tjafs efter separationen. För enligt mitt ex vill barnen inte bo varannan vecka hos mig. Att de säger annat till mig, är för att de inte vågar vara ärliga mot mig. Enligt honom. Klart jag inte köper det rakt av, men efter år av manipulation börjar jag tillslut undra.
Mitt argument har alltid varit, att jag inte ens tänker diskutera ändrade boendeformer, så länge förslaget inte kommer från barnen själva. Ni kanske förstår vad detta ultimatum innebär? Då förflyttas manipulationen till barnen.
Idag fick jag ett samtal som säger att äldsta sonen skall sova tre dagar extra hos pappan. För att han vill det.
- Jaha, har han inte berättat det för dig?
- Nej.
- Ja du, det säger en del om er relation. Eller hur?!
Argumentet som ändå gör att jag tänker lyssna, är sonens sängvätning. Sonen själv är övertygad om (har blivit övertygad om) att problemet kan avhjälpas genom en period av mer enhetligt boende. Vi har nämligen påbörjat en ny form av "kur" som innebär att ett nattligt larm skall lära barnet att vakna om det behöver kissa. Sonens urolog förordar dock inte förändrat boende. Men nu är sonen övertygad att tre dagar längre perioder hos pappan skall ge honom det lugn han behöver för detta.
Jag vet vems plan detta är. Och jag ogillar den av hela mitt hjärta. Men kanske måste jag låta min son testa denna idé, som han lärt sig tro är hans egen. Även om det innebär några veckor med kortare mammaveckor.
Men jag kräver att vi alla tre träffas och pratar ihop oss om detta tillsammans. Så imorgon skall vi ha ett litet samtal. Även om jag vet hur det kommer sluta.
Vet att jag överreagerar. Men det känns som att hela mitt liv kommer rämna i morgon. Jag kramas med den sovande 7:an och hoppas att jag kan sova något i natt.
Jag anser som du att barnen INTE ska bestämma om boendet, just av den anledningen att de lätt gör det pga av styrning av en vuxen. I det här fallet klart tydligt så! Ni bör ha en tydlig rutin med era veckor och inte ändra och störa den kontinuiteten. Det skapar bara oro och skuld hos den lille, vilket försämrar sängvätningen. Jag skulle nästan överväga enskild vårdnad om jag vore dig med en så trångsynt och självisk ex!! Go girl! Jag stöttar dig och håller med dig 100%,
SvaraRadera