Jag brukar tro att jag är ganska bra att hantera stress. Att ha många bollar i luften. Men förra veckan var inte rolig. Jag hann bara inte med, hur fort jag än sprang.
Men. I helgen helgen har jag jobbat en del. Lyckades få bort några surdegar. Hade några förlösande möten idag och lyckades, en vecka efter deadline, få iväg mina provfakturor. Och plötsligt, ser jag att solen faktiskt skiner. Känner jag att jag minsann är på väg upp mot ytan igen. Får en varm känsla i bröstet när jag känner hur hopplösheten rinner bort. Jag tror banne mig att jag kommer ha kontroll på de flesta puckarna på jobbet igen innan denna vecka är över.
Med den känslan i kroppen åker jag till skolan. Det är äntligen barnvecka igen. 7:an kommer springandes över skolgården. Han slänger sig i min famn. Det bubblar ur honom av glädje. Han berättar om kompisarna, om skolan och att han är kär.
- Men mamma, berätta det inte för någon. Det är bara du och jag som vet.
Hand i hand går vi mot bilen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar