Det är dags för årets första utomhusträning för 12:an. Solen strålar. Fåglarna sjunger. Jag sitter på läktaren. Tittar på min fina 12:a och hans kompisar. De väntar på att träningen skall börja. De små-retas med varandra. Buffar på varandra. Som att de vill kramas, men inte vågar. De skrattar och stojar. Deras röster spricker och svajar.
Jag inser att min förstfödde håller på att växa upp. Och jag är så stolt att jag inte kan beskriva det med ord. Det är inte annat än magi att se sin bebis växa upp och börja bli en man.
När man dessutom ser en glad, humoristisk och omtänksam kille, med fina vänner i sin närhet, blir man nästan religiös.
Det är exakt detta, som är meningen med livet. Meningen med allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar