Det är söndag. Mammaveckan är slut. Vi befinner oss i pappans stora hus. Det är dags för överlämning. Mamman och de tre grabbarna kliver in i den stora hallen. Alla tre är trötta efter en intensiv helg med goda vänner.
Yngsta sonen har haft separationsångest hela dagen. Många tårar har det blivit. Mamman har pratat mycket om veckan som varit. Och om veckan som kommer. Om världens bästa pappa som längtar och väntar. Som inte vill något annat än att just han skall komma.
Hallen är helt tom. Till höger finns den stora trappan upp till övervåningen. Det är kalt på väggarna. Vi ropar upp mot övervåningen för att tydliggöra att vi har anlänt. Ljudet ekar i det stora huset. Vi hör ljud från övervåningen, men inget svar. De två stora killarna tar av sig ytterkläderna och säger hej då. Den yngsta håller i sin mamma allt mer krampaktigt. Vi ropar upp mot övervåningen igen. Inget svar. De två stora går upp för trappan och försvinner. Den yngsta står kvar. Gråtandes. Väntandes på den pappan som längtar så där mycket.
Han kommer inte ner. Han går ner ett par trappsteg och tittar ner mot hallen. Ber sin yngsta som att komma upp. Tveksamt släpper han greppet om sin mamma. Med tårarna rinnandes går han ensam upp för den långa trappen. Sakta. Steg för steg.
Pappan tittar inte ens ner på sitt ex. Bemödar henne inte med en blick. Inte ens ett "hej". Han ignorerar att hon står där nere i hallen. Helt och hållet. Exet tar inte alls åt sig av detta längre. Men det gör barnen.
I den här storyn är det jag som är exet. Som skall straffas. Straffas för att jag inte anpassar mig och lyder. Hur skall jag få honom att inse att det inte är mig han straffar. Det är barnen. Alltid barnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar