Telefonen ringer.
Det är min syster. Hon berättar att det har hänt något hemskt. Vår pappa har ramlat. Han är vid medvetande, men sitter och yrar. Han minns inget och rabblar en massa nonsens. Om och om igen. Hon vet inte så mycket mer. De väntar på ambulansen. Hon skall ringa igen när hon vet mer.
Klick.
Jag sitter med telefonen i handen. Tittar tomt framför mig. Tankarna snurrar. Vår stora starka pappa. Tänk om han inte återfår minnet. Tänk om han har fått en hjärnskada. En hjärnblödning? Kommer han bli återställd.
Jag tänker på mina föräldrar. Jag tänker på deras nyfunna lycka. Efter ett långt och periodvis hårt liv med arbete och massor av barn. Har de nu landat mjukt som pensionärer i ett hus vid en sjö. De är nu de verkligen börjat skörda livets frukter. Där de njuter av att bara göra precis det de vill. För att inte tala om glädjen i deras ögon när de tittar på varandra.
Är allt detta slut nu? Eller i alla fall förändrat? Frågorna är många.
Telefonen ringer.
Pappa är inne på sjukhuset. Han har jätte ont. Skall strax röntgas.
Klick.
Jag tänker på mina föräldrar. På alla deras planer. Det nya badrummet de skall bygga. Det nya vedhuset. Bastun jag tänkt övertala dem att bygga. Deras bokade resa till Toscana.
Telefonen ringer.
Ingen blödning!! Och pappa börjar minnas igen. Det konstateras att han halkat och ramlat. Slagit huvudet i isen. Legat avsvimmad i ca 10 minuter. Fått en allvarlig hjärnskakning. Behöver vila. Och äta Alvedon mot smärtan. Annars ingen fara!
Klick.
Lättnaden går inte att beskriva. Inte tacksamheten heller. Så jäkla underbart - är precis vad det är! Och du - glöm nu inte. Vad som helst kan hända - när som helst.
Gör det som gör dig lycklig. Nu.