Jag har en själv här hemma. En nioåring. Så lekfull med en fantastisk fantasi. Med mycket tankar om allt. Verkligen allt. Under kvällen har vi tex diskuterat vad man skall svara när en kompis säger att man inte får tro det man tror, om texten i veckans läsläxa verkligen är trovärdig, om hur det känns att ha långt hår, om hårt bröd egentligen heter brunt bröd (eftersom mjuk bröd heter vitt bröd). För att ta några exempel.
En nioåring är en delikat och skör varelse som behöver bli sedd. Som är på väg att hitta sin egna moraliska kompass. Som behöver vägledning. Med just detta. För nioåringen är snuddande nära att ta ett första steg in i storkillevärlden. Men är fortfarande full av leklust. En fantastisk mix. Precis så skall det vara. Precis så.
När man sedan får läsa om en nioåring som blir nedbrottad på Malmö Centralstation. Han får huvudet neddunkat stengolvet med en hand över sin mun och näsa. På filmen som sprids ser man pojken kippa efter andan. Med gråten i halsen skriker han ut en muslimsk bön som uttalas när slutet är nära. Han tror att han skall dö.
Detta resulterar i att nioåringen blir polisanmäld. INTE ordningsvakten. Och det finns människor som tycker att detta är helt rätt.
Alltså. Jag saknar ord. Vad är det för samhälle vi lever i? Vad har hänt med vår medmänsklighet? Med vår empati? Det spelar ingen jäkla roll vad denna nioåring gjort. Han är NIO år! En 90 kilos människa sätter sig inte på en nioåring. Punkt.
Kan säga att nu gör det banne mig ont i hjärtat på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar