Det finns en lampaffär här i stan som jag besöker i bland. Varje gång jag går därifrån, får jag en känsla av vemod. Det är som att jag får dåligt samvete för att jag inte handlat något.
Jag vet inte om den stackars mannen som driver affären har en "tycksyndommig"-lapp i pannan. Men det känns som att jag borde handla bara för att hjälpa honom. Men det gör jag naturligtvis inte.
I onsdags hittade jag dock tre tänkbara lampskärmar som jag ville köpa hem och prova på plats hemma. Jag såg hur glad han blev över min netta inköp på 1000 kronor. Han tackade och tackade om och om igen. Kändes som att jag "gjort" hans dag.
Väl hemma insåg jag att ingen av skärmarna passade. Jag ville lämna tillbaka de allihop. HUGA! Han som blev så glad. Tänkte tanken att ändå behålla skärmarna, bara för att slippa göra honom ledsen.
HUR SJUKT ÄR INTE DETTA? Undrar helt nyktert om kanske jag behöver söka hjälp?!
Hur som helst. Igår tog jag mod till mig. Gick tillbaka med skärmarna. Bad om ursäkt för att de inte passade. Lovade att komma in nästa vecka och titta vidare på nya skärmar. DET VAR SKITJOBBIGT! MEN JAG GJORDE DET!! Men varför ska det vara så svårt. Tror det är något grundläggande fel på mig.
Och vad gjorde han? Han tackade och tackade som aldrig förr. För att jag lämnade tillbaka en massa skärmar?! Skumt. Jag tror det är något fel på honom också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar