Höststädning

Samfällighetens stora höststädardag kan sammanfattas i två stora frågor:

Vart är Björn? Och hur många kan få plats i en brandbil?

Själv har jag mest ont i alla krattningsmuskler och stuvar härmed undan krattan för i år.

Another day at the Distant Hills

Efter en grundlig höstklippning av häcken, bar det av till höstens favoritställe. Stället jag kommer besöka minst två gånger varje barnvecka. Fjärran Höjder. Stadens badhus. Det är simskoledags för ministingen.

Denna dag släpade jag med hela stora familjen, för en härlig eftermiddag bland bubbelpooler och virvelvindar.

Lovar att jag kommer somna tidigt ikväll.

Hallå-vin

I helgen är det Halloween. Det är egentligen bara är ett smart marknadsföringsjippo, som ska få oss att köpa en massa onödiga prylar.

Tanken är att man ska anordna Halloweenfester, med tillhörande utstyrsel.
Vi struntar i det i år. Vi kör en Hallå-vin-fest istället. (Okej, den har jag stulit.)

Berns salonger

Har spenderat en intressant och rolig dag på Berns. Först Tech forum, med godisregn, sedan Award dinner.

Vi vann tyvärr inga priser. Men vi dominerade på dansgolvet:

En upp-och-ner-sexa

Jag är faktiskt böjd att hålla med min 5-åring. Visst ser detta mest ut som en upp-och-ner-sexa?

Simskola

Då var det dags för lillplutten att gå i simskola.

Lite läskigt kändes det allt:

Men oj vad bra det gick.
- Mamma, jag hamnade med huvudet under vattnet. Och vet du, det var inte farligt. Det sved i ögonen. Men det gick över. Det var inte farligt alls.

Och bäst av allt: Middagen stod på bordet när vi kom hem. Minns inte när det hände sist.

Planning is everything

En barnvecka inleds med veckoplanering. För 10-åringen gör vi ett läxschema, för att hinna med alla läxor på rätt sätt.

Det tyckte 8-åringen verkade roligt. Trots att han bara har en läsläxa och en matteläxa att hålla reda på. Han sneglade lite snabbt på upplägget för 10-åringens schema. Sedan försvann han in på sitt rum.

Efter en stund kommer han ut igen och visar stolt till alster:

Inte illa av en 8-åring.

(Observera kryssrutorna, både för varje aktivitet OCH för varje dag.)

Tjänster och gentjänster

Tror att jag upplevs som en snäll, hjälpsam och arbetsvillig tjej. Jag brukar skryta om att jag älskar att klippa gräs och skotta. (Vilket jag faktiskt gör.)

Detta gör att man lätt kan tro att jag gärna hjälper till med allehanda trädgårdssysslor. Utan någon dold agenda. Utan några krav på motprestationer.

Men jag har något att bekänna. Jag är inte så vän som man kan tro. Det var inte en slump att jag spenderade söndagen med stora mössa och stora krattan.

Å nej, nästa söndag är det städdag hemma hos mig...

Skaldjur och spa

Gårdagen bjöd på en god skaldjursbuffe:

Samt umgänge med dessa härliga tjejer, på diverse dansgolv och barer.

Fick höra en ny komplimang på dansgolvet:
"Faan, du är ju riktigt explosiv."
Vet inte riktigt om killen i fråga tyckte att jag borde lugna ner mig lite. Men det struntade jag i. Fullkomligt.

Bortsett från någon anfall av skaldjursllergi, mådde vi alla oförtjänt bra idag.
Idag har vi fokuserat på att spa:a. Gjort behandlingar, bubblat och bastat. Underbart.

Okej, någon sväng i taxfreen blev det oxå.

Gissar att det är denna ansträngande shopping, som gör att man nu känner sig lite mör. Så nu gäller det att bestämma sig. Blir det myskväll ikväll? Eller är det dags att börja gasa?

Birka Paradise

Denna fredag går i kryssningens tecken. Jag, Åsa, Carina, Sanna, Kerstin, Carola och theSecretBlondGirl, ska äta skaldjur och spa:a.

Men först lite piffning i hytten.


Nu är vi redo :)

Tjejkväll

Tjejkväll på jobbet ikväll.

Skål!

Yr i luvan - del 5

Cyklar hem från jobbet. Cykeln fullastad med påsar och väskor. Parkerar cykeln. Lyfter av all packning. Ställer av allt på farstukvisten, för att leta efter nyckeln. Hittar nyckeln. Låser upp. Tar med mig påsar och väskor in.

Ett par timmar senare inser jag att jag saknar min handväska. Efter lite letande hittar jag den. Övergiven ute på farstukvisten.

Kärlek på jobbet

Ingen har sett de långa blickarna i fikasoffan. Ingen har fattat de små tecknen. Ingen har anat någonting. Men så plötsligt händer det. Kollegorna vågar visa sin kärlek. Inför oss alla. Det är så härligt att se.

Vi har det så mysigt här på jobbet.

Platt-TV

När jag var liten var lego-klossar fyrkantiga och fanns i vitt, blått, rött, grönt och svart. Med dem byggde man hus och bilar. Typ.

Idag består Lego-marknaden mest av special-rymdskepp. Med special-bitar. I special-färger. Men massa coola effekter. Och helst ska man följa ritningarna. Slaviskt. (Bitarna passar typ bara på ett ställe.)

Därför värmer det lite extra i mammahjärtat när de använder vanliga legobitar. Och bygger vanliga hus.

Eller "vanliga" och "vanliga". De bygger ett vardagsrum med världens största platt-TV. Och självklart bygger de en lite mindre platt-tv till sovrummet.

Vart är världen på väg?

300

Detta är mitt 300:ade inlägg. Det firar jag med en ros från min buske. En ros som går sin egen väg. Som trotsar de omgivande vissna löven. Som trotsar de kalla nätterna. Som ändå väljer att slå ut. Mitt i oktober.

Up and running

Kärlek och sömn var allt som behövdes. Jag är på banan igen.

Helgen har spenderats på hemmaplan, tillsammans med mina underbara grabbar. Hela gänget. Det har funnits plats för massor av mys och långa sovmorgnar.

Dessutom har vi varit oerhört effektiva. Vi har bland annat:
* Putsat alla fönster på utsidan.
* Sopat av altanen på baksidan.
* Krattat baksidan.
* Byggt massor av lego.
* Grävt om trädgårdslandet.
* Plockat undan alla utemöbler.
* Städat uteförrådet.
* Omorganiserat klädkammaren och garderoberna i hallen. (Ett större projekt än ni kan ana.)
* Gjort en stor skorensning/sortering.
* Inhandlat reservdelar till bilen.
* Bytt blinkerslampor på bilen.
* Tagit bor de trasiga extraljusen.
* Inhandlat pysselmaterial.
* Pysslat.
* Monterat ny taklampa i lekrummet.
* Skruvat fast benet på sängen.
* Dragit om eldragningarna till badrumsfläkten.
* Sett några filmer.
* Tagit upp potatisen:

Så roligt att det hann bli något.

Gissa om en sådan avbockad lista ger energi. Nu kör vi. En fullspäckad vecka väntar.

För trött för att sova

Livet är lite tungt just nu. Vill inte att detta skall bli en svart blogg. Vill inte hänga ut människor som uppenbarligen vill mig illa.

Jag måste därför ta en blogg-paus. Måste landa. Samla tankarna. Och lära mig somna. Igen.

God natt kära vänner.

Skogsmulle

Det är lika spännande varje dag.
- Undrar vad som följer med hem idag?

Idag blev det kastanjer och fina löv.

Ett hjärta fullt av lycka

Jag har varit riktigt dunderlycklig många gånger i mitt liv.

Men jag måste erkänna att det är skillnad på lycka och lycka. Ofta är lyckan väldigt egoistisk. Det är ofta något som mest berör en själv.

Men det händer något när man får barn. Plötsligt kan man offra vad som helst för någon annan. Precis vad som helst. Till och med livet självt.

Riktig, innerlig lycka har då inte längre alls något med en själv att göra.

Min stora kille har haft svårt att lära sig läsa. Vi har gått på utredningar, vi har testat alla tänkbara inlärningsmetoder, vi har läst och läst. Sedan har i läst lite till. Vågar inte ens fundera hur många timmar som spenderats med böcker, de senaste åren.

Saken har nog inte heller blivit bättre av att den yngre brodern lärde sig läsa på en pisskvart. Så orättvist.

Men vi har läst, gråtit, läst, kämpat, gråtit och läst. Utan någon större framgång.

Men så plötsligt händer det. I går satt vi som vanligt i hopkurade i sängen. Just nu med en Sune-bok i händerna. Och killen bara läste. Med värsta flytet. Sida efter sida, utan att staka sig. Han läste och läste. Och skrattade. Och läste. Vi skrattade åt Sunes galna familj. Men skrattet var djupare än så. Det var ett skratt av lättnad. Ett skratt av glädje. Ett skratt av innerlig lycka.

Han somnade med ett stort leende den kvällen. Jag somnade med ett hjärta fullt av lycka. Min underbare son har vunnit kampen mot bokstäverna. Efter alla dessa år av kämpande. Detta är banne mig bland det största jag varit med om.

Att äga en bil

Jag tycker bilar är det tråkigaste som finns.

De är dyra. De krånglar. De förstör miljön. De flesta är dessutom fula.

Jag tror inte de tycker om mig heller. Jag har hunnit med att krascha en in i ett vajerräcke. Och en annan har jag svängt in i en stolpe.

Mitt ointresse har till och med gått så långt att jag låtit min bil vara skriven på mitt ex i nästan ett år efter bodelningen. Detta innebar att han fick kallelsen till besiktningen och missade att meddela mig detta. Och själv hade jag inte direkt stenkoll på bilens besiktningsperiod.

Så, det hela slutade med att min bil fick körförbud. Nu var det ingen stor sak, då jag ändå inte körde bil under sommaren. Men, så här till hösten, kan det vara bra att få ha den ute på vägarna igen.

I dag var så dags för den stora dagen. Dagen när min V70 skulle passera igenom granskningen. Jag var förberedd på det värsta. Såg nästan tusenlapparna flyga iväg.

Men, den gick igenom. Jag är fortfarande lite chockad. Fick en liten anmärkning på att blinkerslamporna var för vita. Men några glödlampor ska jag nog klara av att byta.

Så nu tror jag att jag köper mig en lott. Och kanske erkänner jag att det är ganska bra att ha en fungerande bil.

Inget hopp kvar?

Var på en fest igår. I Bomhus. I en liten lägenhet. Fylld med snittar och gissningsvis 30 varannanveckas föräldrar. Mer eller mindre nyseparerade. Som nu ville vidga sin bekatskapskrets. Mycket intressant.

Samtidigt lite tragiskt. Alla hade vi samma bekymmer och problem. Alla hade vi liknande historier. Och allt för ofta med barn som hamnat i kläm.

Där. I den lilla lägenheten. I vår lilla skilsmässovärld, kändes det nästan som att kärnfamiljen var utrotad. Som att allt hopp för den var borta.

För att demonstrera detta, tillbringar vi söndagen med att montera ner "hoppet" för i år.

Men jag lovar att den kommer monteras ihop till våren igen.

Kvalitet

Visst var det bättre förr? Då tillverkade man saker med kvalitet. Möbler som aldrig gick sönder. Annat är det nu, tydligen.

Jag menar, ska man verkligen acceptera att en säng plötsligt ramlar av sina ben?

Full

När man har som mest att göra. Man hinner knappt kissa. Då händer det:

Utklassning

Å vad roligt det är att gå på hockey. Helst när laget man hejar på vinner stort.

Killen som ser glad ut på bilden, hejar dock på AIK. Han var inte glad så ofta. Brynäs vann nämligen en utklassningsseger.

Ber ödmjukast om ursäkt för den dåliga bildkvalitén. Skyller allt på kameran i telefonen, draget på läktaren och ölen vi var tvungna att dricka innan matchen.

Detaljer

På väg hem från jobbet. Det är mörk och kallt. Jag hör ett ljud bakom mig. Tittar snabbt åt sidan. Det är allt som behövs. Linsen ploppar ut och försvinner ut i mörkret. Ner på marken. Ligger där bland löv och grus. Omöjlig att upptäcka i mörkret.

Det är bara att försöka hitta hem utan lins. Det var svårare än jag trodde. Försöker följa asfalten, som bildar en lite ljusare stig, mellan de gräsbeklädda sidorna.

Plötsligt inser jag att jag cyklat av själva cykelbanan och är på väg in på en gård. Gör en tvär sväng. är nära att köra på en hund (och dess husse), som tysta står och kissar i korsningen. Huga. Har sällan känt mig så handikappat.

Och allt på grund av denna lilla rackare:

Eller, rättare sagt, på grund av frånvaron av den lilla rackaren.

Hörnet

Det har faktiskt hänt att mina barn är helt oresonliga och inte lyssnar alls. Ibland inte på mig. Ibland inte på varandra. Då får de ställa sig i hörnet. Det är ett valfritt hörn i rummet. Där ställer man sig för att fundera på vad man gjort fel. Man får stå där tills man är är beredd att diskutera händelsen.

När de var små, stod de ganska ofta i hörnet. (I alla fall en av dem.) Nu händer det aldrig. Eller, ibland behöver jag påminna min yngsta son om att hörnet finns, så brukar han be resonlig igen.

I går skulle jag och min 5-åring cykla till dagis. Han är lat av naturen och lyckades därför tigga till sig skjuts bakpå min cykel, hela förra veckan. Men denna dag var han tvungen att ha cykeln med sig till dagis, eftersom pappaveckan började då. Han klagade direkt på att cykeln inte fungerade. Att det gick så trögt att cykla. Att han inte orkade trampa. Jag var stressad och blev irriterad. Sa att han måste anstränga sig. Men han insisterade. Jag tittade snabbt på cykeln. Den såg hel ut. Så jag tvingade honom att cykla till dagis.

Idag fick jag höra av mitt ex att det var punka på cykeln. Jag tvingade alltså min 5-åriga son att cykla på en cykel med punktering hela vägen till dagis!!!

Till mitt ynka försvar kan jag säga:
1. Jag var stressad.
2. Han gör allt för att slippa cykla. (Jag trodde han var lat.)
3. Det är svårt att se att det är punka på tjocka barndäck.
Och kanske min trumf i sammanhanget:
4. Jag är halvblind.

Trots detta, kan jag bara erkänna: Jag gjorde så jävla fel. Jag skulle ha stannat upp och lyssnat på min son. Verkligen lyssnat. Han sade faktiskt att det var något fel på cykeln. (Även om inte han heller fattade att det var punka.)

Så nu är det jag som går och ställer mig i hörnet en stund. Det gäller att leva som man lär.

En bulle i ugnen

I dag är det bullens dag. Därför passar jag på att berätta att min syster har en bulle i ugnen. Jorå, om 20 veckor blir jag moster igen. Så fantastiskt underbart.

Samtidigt är jag full av beundran för min syster. Att hon vid 36 års ålder, frivilligt (och med glädje) ger sig in i småbarnsvärlden igen. En värld med nattvak, kolik, ständig passning och ömma, läckande bröst. Full av beundran.

Detta kommer innebära att jag får tillgång till massor av bäbismys, utan att behöva ta något som helst ansvar. Perfekt, om du frågar mig.

Tror jag firar detta med en kanelbulle idag.

Stolt

När man lever mitt i vardagen, med alla små och stora problem, är det lätt att bara fokusera på bekymren. Bara fokusera på åtgärdsplaner. Hur hjälper man bäst sonen som har lite svårt i skolan? Hur peppar man sonen som behöver träna extra på att simma? Vad är bästa metoden för att träna att säga R? Det är så lätt att fastna i det som måste förbättras.

Alla underbara sidor och glädjeämnen, tar man ofta för givna. Och glömmer att verkligen glädjas över dem.

Idag på tåget hem fick jag en påminnelse om detta. När vi närmade oss Gävle, var det en dam som berömde mina barn. "Å vilka fina pojkar du har. Tänk att de kan sköta sig så exemplariskt, en hel resa. Man tror ju lätt att det ska bli lite livat när det kommer in tre killar."

Jag blev verkligen varm i hjärtat. Hon har helt rätt. Mina grabbar är galet lättsamma att resa med. De är hjälpsamma och trevliga. Till och med mot varandra. Det är något att ta till sig. Jag har gjort ett bra jobb. Mina grabbar är verkligen underbara.

Kalas

Det är alltid lika skönt att komma "hem" till Sundsvall. Även om jag inte bott där sedan -94, känns det ändå som mitt andra hem.

Denna helg blev det kalas och mys hos syrran, med besiktning av den nya bersån:
Kusinerna har alltid lika roligt när de träffas:

Även om Malte ibland blir sur när han inte får bestämma allt:
Helgen bestod annars mest av mat. Och tårta så klart:
Och massor av mys:

On the way

Nu är vi på väg. Jag och mina tre härliga galningar. Vi ser alla fram emot en mysig helg i Sundsvall. Men först lite kortspel på tåget.