Men jag måste erkänna att det är skillnad på lycka och lycka. Ofta är lyckan väldigt egoistisk. Det är ofta något som mest berör en själv.
Men det händer något när man får barn. Plötsligt kan man offra vad som helst för någon annan. Precis vad som helst. Till och med livet självt.
Riktig, innerlig lycka har då inte längre alls något med en själv att göra.
Min stora kille har haft svårt att lära sig läsa. Vi har gått på utredningar, vi har testat alla tänkbara inlärningsmetoder, vi har läst och läst. Sedan har i läst lite till. Vågar inte ens fundera hur många timmar som spenderats med böcker, de senaste åren.
Saken har nog inte heller blivit bättre av att den yngre brodern lärde sig läsa på en pisskvart. Så orättvist.
Men vi har läst, gråtit, läst, kämpat, gråtit och läst. Utan någon större framgång.
Men så plötsligt händer det. I går satt vi som vanligt i hopkurade i sängen. Just nu med en Sune-bok i händerna. Och killen bara läste. Med värsta flytet. Sida efter sida, utan att staka sig. Han läste och läste. Och skrattade. Och läste. Vi skrattade åt Sunes galna familj. Men skrattet var djupare än så. Det var ett skratt av lättnad. Ett skratt av glädje. Ett skratt av innerlig lycka.
Han somnade med ett stort leende den kvällen. Jag somnade med ett hjärta fullt av lycka. Min underbare son har vunnit kampen mot bokstäverna. Efter alla dessa år av kämpande. Detta är banne mig bland det största jag varit med om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar