Inget hopp kvar?

Var på en fest igår. I Bomhus. I en liten lägenhet. Fylld med snittar och gissningsvis 30 varannanveckas föräldrar. Mer eller mindre nyseparerade. Som nu ville vidga sin bekatskapskrets. Mycket intressant.

Samtidigt lite tragiskt. Alla hade vi samma bekymmer och problem. Alla hade vi liknande historier. Och allt för ofta med barn som hamnat i kläm.

Där. I den lilla lägenheten. I vår lilla skilsmässovärld, kändes det nästan som att kärnfamiljen var utrotad. Som att allt hopp för den var borta.

För att demonstrera detta, tillbringar vi söndagen med att montera ner "hoppet" för i år.

Men jag lovar att den kommer monteras ihop till våren igen.