Det har faktiskt hänt att mina barn är helt oresonliga och inte lyssnar alls. Ibland inte på mig. Ibland inte på varandra. Då får de ställa sig i hörnet. Det är ett valfritt hörn i rummet. Där ställer man sig för att fundera på vad man gjort fel. Man får stå där tills man är är beredd att diskutera händelsen.
När de var små, stod de ganska ofta i hörnet. (I alla fall en av dem.) Nu händer det aldrig. Eller, ibland behöver jag påminna min yngsta son om att hörnet finns, så brukar han be resonlig igen.
I går skulle jag och min 5-åring cykla till dagis. Han är lat av naturen och lyckades därför tigga till sig skjuts bakpå min cykel, hela förra veckan. Men denna dag var han tvungen att ha cykeln med sig till dagis, eftersom pappaveckan började då. Han klagade direkt på att cykeln inte fungerade. Att det gick så trögt att cykla. Att han inte orkade trampa. Jag var stressad och blev irriterad. Sa att han måste anstränga sig. Men han insisterade. Jag tittade snabbt på cykeln. Den såg hel ut. Så jag tvingade honom att cykla till dagis.
Idag fick jag höra av mitt ex att det var punka på cykeln. Jag tvingade alltså min 5-åriga son att cykla på en cykel med punktering hela vägen till dagis!!!
Till mitt ynka försvar kan jag säga:
1. Jag var stressad.
2. Han gör allt för att slippa cykla. (Jag trodde han var lat.)
3. Det är svårt att se att det är punka på tjocka barndäck.
Och kanske min trumf i sammanhanget:
4. Jag är halvblind.
Trots detta, kan jag bara erkänna: Jag gjorde så jävla fel. Jag skulle ha stannat upp och lyssnat på min son. Verkligen lyssnat. Han sade faktiskt att det var något fel på cykeln. (Även om inte han heller fattade att det var punka.)
Så nu är det jag som går och ställer mig i hörnet en stund. Det gäller att leva som man lär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar