Har det blivit dåligt att vara snäll?

Jag har lite smått följt en debatt kring egoism. Många av dagens unga bloggerskor hyllar egoism som den rätta vägen. Rätta vägen för unga människor att lyckas. Helst för tjejer som mår dåligt.

Det gör mig lite ledsen att de tror att egoism är vägen till självkänsla. Att "bli mer egoistisk" skulle vara lösningen för alla tjejer som mår dåligt.

Det gör mig rädd att den nya generationen tror att egoism är enda vägen, för att lyckas i livet.

Ett litet barn är från födseln väldigt egoistiskt. Det tror att världen snurrar kring den. Att utvecklas innebär att bli medveten om världen runt om oss. Att inse att den innehåller massor av andra människor. Som är lika viktiga. Som också har känslor. Att lära sig känna empati för andra människor.

Tyvärr finns det barn som aldrig blivit bemött med empati och därför inte kunnat utveckla någon egen. Känner man att ingen annan bryr sig, kan det vara lätt att tänka att man måste tänka på sig själv. Om andra far illa på vägen, är det deras problem. Då får de tänka mer på sig själva.

Men vill vi ha en värld som ser ut så? Ska vi lösa problemet med att alla ska tänka mer på sig själv? Eller ska vi sätta in resurserna på de barn som växer upp utan att känna sig älskade. Utan möjlighet att utveckla empati?

Idag när mina grabbar går till skolan träffar de barn som som lärt sig att de minsann är bäst och att ingen ska sätta sig på dem och att de har rättigheter, rättigheter, rättigheter.

När jag sedan sitter på utvecklingssamtal med min son pratas mycket om hur innerligt snäll han är. Att han är en underbar kompis. Att han ser till att alla får vara med. Att alla ska få vara med och bestämma. Att alla ska ha det bra. Sedan får jag höra att han ”borde lära sig att ta för sig mer”.

Ja. Eller så borde andra föräldrar lära sina barn att vara lite snälla.