Vi är i god tid på dagis. Det är en grundförutsättning.
Han tar av sig ytterkläderna. Hänger upp dem på kroken. Pratar hela tiden. Om teckningen han tog med hemifrån. Om den fina stenen han hittade. Om de sköna sulorna han fått till stövlarna.
Varje mening avslutas med: -Visst mamma? Som en bekräftelse att han blir hörd. Som en bekräftelse att jag också tycker att den senaste ritade figuren var lite coolare än den förra. Som en bekräftelse att jag tycker att stenen var mjuk. Som en bekräftelse att de nya sulorna är sköna.
Han pratar snabbare och snabbare.
-Mamma, nu måste vi vinka.
Han går snabbt till fönstret. Klättrar upp på stolen. Han verkar lite rastlös. Lite spänd.
Jag går fram till honom och kramar om honom. Han lägger armarna runt mig. Borrar in näsan mot min hals.
Jag känner hur han börjar skaka. Så kommer tårarna.
-Mamma, du får inte gå. Mamma, jag vill alltid vara hos dig.
Han gråter så han nästa inte kan prata.
-Mamma, jag vill inte vara utan dig.
Jag står och kramar honom en stund. Berättar hur mycket jag älskar honom. Förklarar att jag alltid vill vara med honom. Att hans pappa också alltid vill vara med honom. Att hans pappa, bonusmamma, farmor och farfar längtar efter honom. Att det är deras tur nu. Att vi ses om en vecka igen. Att jag alltid finns här för honom. Att han alltid har mig i sitt hjärta.
Jag försöker vara stark och se glad ut. Men när jag går mot parkeringen rinner tårarna nedför kinderna,
Mammaveckan är slut. Jag kommer aldrig vänja mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar