En röst i natten

Att ständigt bli ifrågasatt.
Att ständigt få höra att man inte duger.
Det tär på krafterna.

Jag trodde jag hade lösningen.
Nämligen att bryta mig fri.
För att kunna bygga upp mig själv igen.
På egen hand.

Hade jag anat resultatet hade jag aldrig orkat ta steget.
Det blev värre.

Timslånga samtal. Där jag får höra att jag inte lyssnar.
Att jag kväver mina barn.
Att de inte vågar prata med mig.
Att jag förstör deras liv.
Att jag måste släppa dem fria.
Att jag måste låta dem bestämma.
Om och om igen.
Under flera års tid.

Det är knivhugg rakt på min akilleshäl.
Jag försöker stå emot.
Så försöker jag lite till.

Men det bryter ner mig. Sakta men säkert.

Det är mamma vecka nu. Det är onsdag.
Men barnen är kvar uppe i norrland.
De vill inte komma ner. Tydligen.
De vill inte prata i telefon med mig. Tydligen.

Men jag stod på mig. Så nu har jag tvingat ner 6-åringen ikväll.
Det är dock osett än. Klockan närmar sig midnatt och ingen son har anlänt.
Och han ville ju egentligen inte.

Men jag ligger i sängen och väntar. Undrar vems åsikt som är vems. Och vem som inte lyssnar. Och vem de inte vågar säga sanningen till. Lyssnar efter ljudet av en bil som bromsar in. Och hoppas.