Uppsala. Akademiska sjukhuset. Ingång 70.
Äntligen är jag här.
30 minuter efter utsatt tid, blir jag inropad till min ögonläkare. Blir presenterad för en läkarstudent som är där för att lära. En snygg sådan. Eller vad vet jag om det? Nåväl. Det förklarar i alla fall förseningen.
Min ögonläkare, vi kan kalla henne för Ann-Sophie, gör först en synundersökning. Lite bortkastat. Men det är väl en rutin. Och det torde vara viktigt med rutiner när man har besök av en student. Hursom. Med det opererade ögat kan jag fortfarande inte ens läsa översta raden. Känns deppigt.
Men. Hon provar med ett glas framför ögat och vips kan jag läsa 5 rader. Minst. Det ger mig hopp. Kanske kan jag se så bra med ett par glasögon.
Därefter tittar Ann-Sophie i mitt öga. Säger att stygnen håller på att släppa. Att det har blivit infekterat kring dessa stygn. Läkarstudenten får titta och håller med.
Ann-Sofie bestämmer att stygnen måste tas direkt. Hon bedövar mitt öga. Läkarstudenten håller upp ögonlocket. Ann-Sophie klipper stygnen. Ett efter ett. Och drar ut tråden. Det svider och bränner. Men det går fort. Jag hinner inte riktigt fatta vad som händer.
45 minuter efter jag gick in i rummet, står jag utanför igen. Utan stygn. Med bedövat öga. Och ett recept i handen. Förvånad. Glad.
Konstaterar att vi nu vet svaret på en av livets stora frågor:
Hur länge ska ett stygn sitta?
Max 538 dagar.
Eller 12912 timmar
eller 774720 minuter
eller 46483200 sekunder.
Men vem räknar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar