A little bit too much om my mind, maybe?

Det är barnvecka igen. Vi cyklar hem från skolan. Vi tar skogsvägen, trots att den bitvis är lite lerig. Cyklarna sladdar lite i geggan. 7:an skrattar så han kiknar.

Sedan fäller han en magisk replik. Ni vet, en sån där härlig, dräpande kommentar som bara ett barn kan säga.

Jag tänker att jag måste minnas detta. Måste berätta för er läsare. Måste få minnet nedtecknat här på bloggen.

Men, innan det är kväll och jag har tid att blogga, har jag helt glömt bort vad han sa. Denna lilla underbara kommentar finns inte mer.

Det känns fasiken sorgligt.