Idag har vi haft utvecklingssamtal med yngsta sonen. Så klart viktigt och nyttigt.
Jag och sonen möter upp pappan på skolgården. Pappan hejar knappt. Jag börjar prata med honom om vår mellanson. Han vänder sig om och börjar gå, mitt i min fråga. Noga med att stänga ute mig, genom att vrida kroppen från mig. Jag måste alltså skynda mig efter för att ens kunna ställa klart frågan. Och då får jag göra det till hans rygg.
Det hela handlar så klart om att såra mig. Att trycka ner mig. Om att manipulera. Och detta sker helt öppet inför våra barn. Kan inte ens ana hur detta påverkar dem.
Här sitter vi sedan i samtal med fröken och pratar om hur vi skall träna gångertabeller med vår fina 8-åring. Men jag kan inte hjälpa att tänka att det finns en annan person i rummet som skulle behöva ett utvecklingssamtal på ett helt annat sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar