Ser ni dimman där borta?

En magisk höstmorgon att cykla till jobbet. Tills man ser en lövblåsare. (Titta noga, längre fram längs cykelbanan.) Han virvlar upp så mycket grus att det är omöjligt för mig att cykla förbi. Som ni kanske minns, har jag hårda linser, som ligger ovanpå tårvätskan och flyter. Minsta lilla gruskorn som passerar mina ögon, hamnar i tårvätskan och glider in bakom linsen. När linsen sedan rör sig drar den med sig gruskornet som repar min hornhinna. Den smärtan går inte att beskriva. Nåväl. Jag chansade och cyklade vidare. 200 meter längre fram står jag och gråter, medans jag panikartat sliter ut linserna ur ögonen. Sista biten cyklar jag med linserna i handen.
Att jag aldrig lär mig.