Han är fem år. Han kan ganska många siffror. Undrar ibland vad de två ringarna är för siffra. Räknar klockrent till femton. Får ibland till det ända till tjugotio. Inte så mycket att skryta med direkt. (Fattar inte att han har lärt sig räkna över huvud taget. Han är ju tredje barnen. All pedagogisk energi i familjen är redan förbrukad.) MEN han är oerhört stolt över sina matematiska talanger. Så stolt att han spenderade två timmar på tåget med att lösa Sudoku. (Jorå, mammas pojke gillar siffror.)
Mitt i Sudokun, tittar han upp och säger:
- Mamma, vet du vem jag är kär i?
- Nej, vem då, undrar jag.
- DIG!
Han ler sitt oemotståndliga leende. Jag känner hur varm jag blir i hjärtat. Sedan fortsätter han:
- Vet du vem mer jag är kär i?
- Nej, vem då?
- Signe på dagis. Men hon är inte lika bra som dig mamma. Hon är för ömtålig. Hon gråter bara för att hon ramlar.
Så tittar han ned på sina siffror igen. Och skriver bestämt en bakvänd trea i en tom ruta.
Äskade hjärtat. Vad glad jag är att jag får vara en del av ditt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar