Måndag morgon. Jag väcks av en lite kille som smyger upp i min säng. Två små händer som trevar sig runt min hals. De trasslar in sig i mitt hår. Han får dra tillbaka händerna en aning, för att sedan köra in dem igen. Alldelens när halsen. Så att fingrarna inte fastnar i håret.
Han beskriver sin kärlek till mig med underbara ord. Han säger att det han önskar mest av allt. På hela jorden. Är att få vara kvar hos mig. Att inte behöva åka till sin pappa.
Det går inte att beskriva med ord hur det känns i hjärtat. Att veta att jag ändå måste lämna honom idag.
Det blir dags att kliva upp. Dags för jobb och skola. Jag känner hur greppet runt min hals hårdnar.
- Mamma, jag kan inte släppa.
En timme senare sitter jag på jobbet. Men värk i hjärtat. Alla utmaningar på jobbet känns oerhört triviala. Jag betar av dem, en efter en.
Landar i soffan efter jobbet. Fortfarande tung i hjärtat. Ser ett program på TV:n. Om en familj som är på väg att förlora sin mamma i cancer. En otroligt gripande och sorglig historia.
Somnar med en känsla av tacksamhet. För att jag faktiskt är frisk. För att jag faktiskt får tillbaka mina grabbar om en vecka. En ynklig liten vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar