Sätt på mig ett par simglasögon och jag kan simma hur långt som helst

Någonstans efter middagen och en fotbollsträning, landar jag på badhuset. Simskoledags för 6:an. Barnen är i bassängen. Vi vuxna får vänta utanför.

En halvtimmes vakuum. Som en skänk från ovan. En halvtimme tillsammans med en mycket god vän. Som känner mig sedan länge. Som känner mig. Jag suger tag i henne och pratar av mig. Om de senaste veckornas händelser. Jag ser hur glad hon blir.

Hon säger så fina ord. Hon säger att det är en helt annan Lisa som pratar nu. Med en annan styrka. Med en annan trygghet. Med ett annat fokus. Och hon är så oerhört glad för min skull.

Och vet ni vad det bästa är? Jag känner att hon har rätt. Det var många år sedan jag kände mig värdig att fajtas för. Men, banne mig. Det gör jag nu.