Liten blir stor

En solig dag i maj 2000 förändrades mitt liv. Den dagen såg min förstfödde son dagens ljus. Sedan denna dag har varje stund kretsat kring denna lille kille och hans bröder.

Denne lilla kille har nu börjat högstadiet. På ny skola inne i stan. Med ett skåp med lås i en korridor. Inne i stan. Han själv är cool och lugn. Jag däremot, tycker att det är läskigt. Eller tyckte.

Idag har jag varit på mitt första föräldramöte på den nya skolan. Fått träffa rektor och klassföreståndare. Fått suttit i matsalen och klassrummet. Fått en bild av de nya klasskamraterna. Jag börjar landa i allt det nya och känna att det känns bra.

I klassrummet visas ett bildspel på alla barnen i klassen. För varje bild som visas, får barnets föräldrar berätta om sitt barn, för de andra föräldrarna. Jag är beredd på att min sons ansikte skall dyka upp på duken, när som helst.

När bilden så dyker upp blir jag stum. Jag ser inte en bild av min lilla son. Jag ser en bild på en mogen, snygg, strålande tonåring. En stor kille. På väg att bli man. Jag tappade fattningen en kort stund. Svalde hårt. Tog ett djupt andetag. Med en enorm stolthet berättade jag sedan om världens finaste kille.

På väg ut från skolan känner jag: Här kommer han trivas.