Lillebror

När jag var sex-sju år skrev jag långa brev till mina föräldrar. Långa brev där jag förklarade hur gärna jag och min syster ville ha en lillebror. En lillebror vi skulle lära allt vi kunde. Vi lovade dyrt och heligt att finnas där och hjälpa våra föräldrar med honom.

Strax efter min åttaårsdag, fick vi så en lillebror, Johan. Men vi nöjde oss inte där. Breven fortsatte hagla in. Jag beskrev hur roligt jag och syrran hade det tillsammans. Hur roligt det var att ha ett jämnårigt syskon. Visst borde även Johan få det?

Strax innan min tio-årsdag, föddes han så. Min minsta bror, Erik. Så efterlängtad. Jag och syrran gjorde självklart allt för honom. Vi skämde bort honom allt vad vi kunde. Och helt allvarligt. Han var den sötaste bäbisen i världen.

Redan sju år senare flyttade jag hemifrån. Vilket gör att han, i min värld, fortfarande är en solbränd, bortskämd, blond liten kille, med världens sötaste rumpa.

Men samtidigt vet jag att så inte är fallet. Han är inte sju år längre. Tänker man efter så har det gått en en livstid sedan dess. Han har hunnit med att träffa sitt livs kärlek och bott massor av år i hennes hemland Australien. Nu har de dock återvänt till Sverige och bygger upp sitt liv här.

Det bästa med min lillebror är hans intelligens. Han är nog en av de smartaste personer jag träffat. Dessutom är han oerhört klok. Har mycket vettiga åsikter och vet vad han snackar om. Samtidigt skulle han aldrig drömma om att sätta sig över någon annan människa. Han är den snällaste och ödmjukaste av människor. Dessutom är han lugn och trygg. Ser alltid det positiva i alla situationer. Ständigt med båda fötterna på jorden. En häftig kombination. Allt detta frankerat med ett stort leende och ett ännu större hjärta.

Idag fyller han 28 år. Grattis på din dag, älskade lillebror.