Under ytan

Hösten drar in med mörker och kyla.
Jag famlar mig fram med ledsyn.
Saknaden av barnen bränner i hjärtat.
Jobbet erbjuder fler bollar än vad jag klarar. Tunga bollar som aldrig verkar ta slut.
Exet jobbar enträget vidare med sin krossa-taktik. Börjar snart tro att jag varken duger som mamma eller som människa.
Ögat värker och svider varje sekund.

Men jag gör som jag brukar. Jag biter ihop. Och sedan biter jag ihop lite till.

Plötsligt en dag behövs det bara lite bilstrul, så ligger jag plötsligt i fosterställning, som i ett vakuum, utan någon lust till något. Ska livet verkligen vara såhär?

Efter en tid i detta vakuum, får jag sedan ork att bryta trenden. För så länge man deppar och bara grubblar på sina problem, blir livet inge roligare.

I morgon vänder jag trenden. Allt som behövs är goa vänner och lite sprit.

Skål!