Lurad

Jag brukar undvika personangrepp i denna blogg. Även om det är min blogg och jag kan skriva vad jag vill. Men just nu är jag aningens bitter. Så håll i er!

Jag lovar att jag skulle kunna skriva mängder av intressanta inlägg om min skilsmässa, men jag låter bli. För barnens skull. Men detta måste jag skriva om. Jag måste ju uppdatera statusen på mitt månadslöfte. Eller hur?!

Jag hade som månadslöfte att försöka få tillbaka pengarna för huset från mitt ex. När vi separerade valde han nämligen att bo kvar i vårt gamla hus. Eftersom huset var värt mer än våra lån, fick han en skuld till mig. En skuld han inte kunde betala. Vi skrev då en revers, som innebar att dessa pengar blev en innestående skuld, som han skall betala om tre år. Med ett undantag: Om han innan dess blir sambo, skall hela skulden omedelbart betalas.

Under våren flyttade sedan en ny kvinna in i hos mitt ex. Hon sålde sitt tidigare boende och flyttade in med sina möbler, i mitt gamla hus. Hon deltar aktivt i familjelivet och lever som en extramamma till mina barn. (Vilket är det bästa tänkbara för mina barn.)

Jag tyckte därmed att jag skulle få mina pengar. Ha ha! Den officiella versionen är att hon inte alls bor där. Hon är skriven i Stockholm.

Så jag är lurad. Får nog vänta två år till på mina pengar.

Årets sista åk

Så var troligtvis årets sista gräsklippning avklarad. Det är med tunga steg jag ställer undan min vän. Vi har haft en härlig sommar tillsammans. Många fina stunder. Jag längtar redan till nästa vår.

Plötsligt inser jag att det är detta som är att vara gräsänka. (Ber om ursäkt för ett felaktigt påstående i ett tidigare inlägg.)

Lillebror

När jag var sex-sju år skrev jag långa brev till mina föräldrar. Långa brev där jag förklarade hur gärna jag och min syster ville ha en lillebror. En lillebror vi skulle lära allt vi kunde. Vi lovade dyrt och heligt att finnas där och hjälpa våra föräldrar med honom.

Strax efter min åttaårsdag, fick vi så en lillebror, Johan. Men vi nöjde oss inte där. Breven fortsatte hagla in. Jag beskrev hur roligt jag och syrran hade det tillsammans. Hur roligt det var att ha ett jämnårigt syskon. Visst borde även Johan få det?

Strax innan min tio-årsdag, föddes han så. Min minsta bror, Erik. Så efterlängtad. Jag och syrran gjorde självklart allt för honom. Vi skämde bort honom allt vad vi kunde. Och helt allvarligt. Han var den sötaste bäbisen i världen.

Redan sju år senare flyttade jag hemifrån. Vilket gör att han, i min värld, fortfarande är en solbränd, bortskämd, blond liten kille, med världens sötaste rumpa.

Men samtidigt vet jag att så inte är fallet. Han är inte sju år längre. Tänker man efter så har det gått en en livstid sedan dess. Han har hunnit med att träffa sitt livs kärlek och bott massor av år i hennes hemland Australien. Nu har de dock återvänt till Sverige och bygger upp sitt liv här.

Det bästa med min lillebror är hans intelligens. Han är nog en av de smartaste personer jag träffat. Dessutom är han oerhört klok. Har mycket vettiga åsikter och vet vad han snackar om. Samtidigt skulle han aldrig drömma om att sätta sig över någon annan människa. Han är den snällaste och ödmjukaste av människor. Dessutom är han lugn och trygg. Ser alltid det positiva i alla situationer. Ständigt med båda fötterna på jorden. En häftig kombination. Allt detta frankerat med ett stort leende och ett ännu större hjärta.

Idag fyller han 28 år. Grattis på din dag, älskade lillebror.

Sista BVC-besöket

Idag har jag passerat en milstolpe i livet. BVC-milstolpen. Min minsting har idag avklarat sitt sista besök på BVC (Barnavårdscentralen). Någonsin. Nästa år blir det besök hos skolsköterskan istället. Det är stort. I alla fall för mig.

För killen själv, var det sprutan som var mest spännande. Eller kanske, den tatuering man får välja efter avklarad spruta. Han tyckte själv att han fixade det hela så otroligt bra. Så bra att han förtjänade tre tatueringar.

An ass to die for

Den är fyllig, tät och vacker. Ramar in min lilla altan. Prunkande grön hela sommaren. Som alltmer övergår till vackra röda nyanser, nu på hösten.

Det kan vara så att häcken är mitt hus bästa enskilda tillgång.

En häck att dö för. Med andra ord.

Som traditionen bjuder

Äntligen fick vi till en träff igen. Inte alltid lätt att få till, med späckade scheman och problem med veckobyten. Men nu är de här: Åsa, Ludvig, Elvira, Carina och Elliot.

Helgen kommer gå i matens, vinets, lekandets, pratandets och planerandets tecken. Som traditionen bjuder inleder vi våra träffar på detta sätt:

Kontorsfest

En galen arbetsvecka avslutas lämpligast med en galen kontorsfest. Sammanfattar kvällen med dessa punkter:
• Bowlingen gick åt skogen.
• Fototävlingen gick åt skogen.
• Kräftorna var många och goda.
• Snapsen var kall.
• iPhone-appen med snapsvisor var klockren.
• De nya partyskorna gjorde succe.

Renovering

Det gäller att vara rädd om sin kropp. Man har bara en och den skall man dras med hela livet. Denna vecka är det tänderna som är i fokus.

Har avverkat en undersökning, en lagning av ett litet hål, samt ett besök hos tandhygenisten, denna vecka. Det jag gruvade mig mest för var tandstenborttagningen hos hygenisten. Lagar hellre hål utan bedövning än att ta bort tandsten. Helt ärligt.

Men, denna gång gjorde det knappt ont alls. Fick jag prova en ny pasta, som används vid polering av tänderna. Innan tandstensbortagningen. Oj, vilken skillnad. Kände bara lite svaga ilningar. Underbart. Lovar att jag kommer kräva den pastan även nästa år.

Höstlöv

På väg hem från Uppsala. Med buss. Försöker göra det bästa av stunden.
Går lång bak i bussen. Sjunker ner bakom ett högt ryggstöd. Tar av mig skorna. Lutar huvudet mot rutan. Tittar på löven på marken utanför. Ser de vackra färgerna. Det är höst nu. Mysigt. Laddar för att jobba lite på bussen. I lugn och ro. Ensam bak i bussen.

Då stormar en högljudd 7-åring in i bussen. Ska naturligtvis sitta allra längst bak. Bakom mig. Han skriker efter sin mamma, som är kommer lite efter honom. Jag anar hur hon ser ut innan jag ser henne. Sonen är ouppfostrad, dryg och högljudd. Mamman är otrevlig, vulgär och ännu mer högljudd. Bråkar hon inte på sonen, pratar hon högt i telefonen. Inser att äpplet inte faller så långt från trädet.

Struntar i att jobba. Går inte att höra vad man tänker. Sjunker ner lite extra i sätet. Tittar ut på de gula löven. Ser ett löv som faller. Inte långt från sitt träd.

Akademiska

Tillbaka på brottsplatsen. Tillbaka till de bekanta lukterna. Till de välkända ljuden. Tillbaka till de långa korridorerna. Tillbaka till sjukhusmaten.

Idag var det dags för det efterlängtade och fruktade återbesöket på Akademiska. Jag skulle äntligen få träffa min ögonläkare igen. Min korrekta, lite manhaftiga, proffsiga och enormt duktiga ögonläkare Ann-Sofie.

Hon konstaterade att det läkte fint och att jag kan dra ner på ögondropparna. Skönt.
Min usla synskärpa beror på att stygnen drar lite i hornhinnan. Detta kommer rätta till sig, så fort stygnen är borta. Om drygt ett halvår. Jippie.

På allvar, Jippie. Det betyder att det kommer bli bättre. Och ett halvår är ju inget...

En vanlig måndag

Jo, det var visst en vanlig måndag. Måndag som i tidrapportering.

Efter den trevliga middagen, blev jag sittandes så här några timmar.

Det är roligt att vara konsult.

Namnsdagsmiddag

När jag vaknade i morse, trodde jag det var en helt vanlig måndag.
Tänk så fel jag hade. Det visade sig vara Lisa-dagen idag.

Avskalad

Malte gillar Tacos. Med mycke gurka. Denna gång fick han för sig att gurkan skulle vara skalad. Så han satte sig och skalade alla sina små gurkbitar. För hand. Eller, för tand.

Nästa gång ska jag föreslå att vi skalar gurkan innan den hackas.

Hur mår mina grabbar egentligen?

En ledig kväll. Ingen dator är påslagen. Inte en enda. Inte heller TV:n är på.
De sitter på rad och ritar. Ritar. För att de har lust.

Gissar att de kommer ta igen detta i morgon. Med råge.

Dizel

Efter en galen vecka känns det underbart att det är fredag kväll. Med fredagsmys. Idag dessutom toppat med besök av Malin och Dizel. Carl är extra lycklig över att få busa med Dizel. En riktig goding.

En annan del av staden

Man är en människa med rutiner. Man går sina vanliga vägar. Väljer de stigar man redan trampat upp. Men plötsligt händer det.

Jag råkade passera de östra delarna av Drottninggatan. Där hänger jag inte så ofta. Där fanns tydligen en internationell matmarknad. Det hade jag ingen aning om.

Hade jag inte varit inne i min jobb-bubbla den senaste veckan, hade jag kanske läst om det i tidningen. Men eftersom detta gått mig helt förbi, kunde jag inte låta bli att förundras.

Så nära, men ändå så långt borta.

Tyvärr passerade jag långt innan marknaden öppnat för dagen. Men jag anar att den erbjöd massor av delikatesser.

Är det inte hockeysäsong nu?

Det är kallt. Det regnar. Allt är blött.
Men spela fotboll, de ska de. Galningarna mina.

Jag frågade försiktigt om de var säkra att de ville spela.
De var övertygade. Och övertygande. Bara att hoppa upp på cykeln och trampa till IP.

Må detta leda till något stort.

Plockepinn

Min uppfostringsmetodik är enkel.

* Tydliga regler
* Belöna önskat beteende
* Göra dem delaktiga

Detta har tex fått till följd att mina barn förstår att en middag inte är något som magiskt hamnar på bordet. De är med och planerar vad vi skall äta. Och de hjälper till att laga maten. Och att ta hand om disken.

Min plan är naturligtvis att uppfostra tre män som i framtiden kan ta hand om ett hem. Som ser vad som behöver göras. Och gör det som behöver göras.

Men. Ärligt. Visst är det främst ett smart sätt att slippa dra hela lasset själv. I alla fall på sikt. Men just idag kanske inte plockepinn fanns med på min spagetti-koknings-agenda.

Varannan-vecka-my-ass

Visst. Det kan vara skönt att vara varannan-veckas-mamma. Att få njuta av barnen varannan vecka. Att sedan få rå om sig själv varannan vecka.

Men ibland känns det bara fördjävligt.

Det har det gjort denna gång.

Så, idag var det extra mysigt att få hem de tre guldkornen igen. Snacka om att meningen med livet blir tydlig. Glasklar.

Meningen med livet är att mysa ner sig i en säng och läsa en muminbok. Att diskutera den spännande handlingen. Med en liten hand insnurrad i håret.

Because I'm worth it

Eller kanske precis tvärt om.

"När jag förtjänar det minst, behöver jag det mest."

Idag har jag inte varit så rolig att umgås med. Knäpp i kolan och seg i kroppen. Det enda vettiga jag åstadkommit är att betrakta en gräsklippning och storhandlat i Valbo.

Och det förstås: packat upp några kartonger och hjälpt till att möblera ett rum också.

Och jobbat lite.

Okej, tråkig har jag varit i alla fall. Så tråkig att jag förpassades till tv-soffan. För där gjorde jag minst skada.

Och där blev jag sittandes. Tills en puss i nacken gjorde mig uppmärksam på att det var dags att byta rum. Middagen var serverad.

"... when I least deserve it"

Tillbaka till gräsrötterna

I dag hände det. Grabben som varit så nöjd med att bo mitt inne i stan. Utan en gräsmatta så långt ögat kan nå. I dag var det dags för premiärturen med den gamla gräsklipparen. En relik från ett tidigare liv.

Jag förstår att detta är både en stor, spännande och en lite skrämmande stund. Men det kommer gå bra. Gräsmattan är liten. Och blir det jobbigt, är det bara att ringa. Jag kommer direkt.

Maskrosbarn

Som två barn står vi lyckligt och beundrar maskrosen. Vi är såå nöjda.

Så nöjda att vi firar med lite De Saint Gall.

Lördagsnöje

Kvällens uppdrag blir att bygga en maskros. Tillsammans med lite vin, nån film och soffmys. En perfekt lördagskväll, om du frågar mig.

Fika på Mio

Vart är världen påväg?

Man har kräftskivor på torsdagar.
Man ställer en bil på högkant i en rondell.
Man kan köpa skor på HM.
Man kan fika på Mio. Värsta, bästa fikat:

Lovar att den är värd en resa till Valbo.

Ovanför ytan

Här ovanför ytan, finns tydligen en kräftskiva uppdukad. Precis vad jag behöver.

Skål!

Under ytan

Hösten drar in med mörker och kyla.
Jag famlar mig fram med ledsyn.
Saknaden av barnen bränner i hjärtat.
Jobbet erbjuder fler bollar än vad jag klarar. Tunga bollar som aldrig verkar ta slut.
Exet jobbar enträget vidare med sin krossa-taktik. Börjar snart tro att jag varken duger som mamma eller som människa.
Ögat värker och svider varje sekund.

Men jag gör som jag brukar. Jag biter ihop. Och sedan biter jag ihop lite till.

Plötsligt en dag behövs det bara lite bilstrul, så ligger jag plötsligt i fosterställning, som i ett vakuum, utan någon lust till något. Ska livet verkligen vara såhär?

Efter en tid i detta vakuum, får jag sedan ork att bryta trenden. För så länge man deppar och bara grubblar på sina problem, blir livet inge roligare.

I morgon vänder jag trenden. Allt som behövs är goa vänner och lite sprit.

Skål!

Dimman

Jag jobbar med Dimman. Han heter egentligen Dimitris, men han kallas för Dimman.

I morse åkte jag till Nacka för att träffa honom. Hur kunde vädergudarna veta det?

Den som ingen tröja har...

... får låna en av sonen.

Hundliv

Det spelar ingen roll att du säger åt mig att jag måste sitta i baksätet. När du går från bilen, är det jag som klättrar fram.

Å gissa var jag sitter när jag är ensam hemma. Jo, i fina soffan så klart.

Kanske inte så dumt att vara hund ändå?!

In heaven

Sortera, strukturera, rensa och organisera. Det är livet det. Så nu när jag fått äran att hjälpa till vid en flytt, kan jag inte låta bli att lägga mig i.

Kanske är det lite prylhitler över mig, men varje sak måste ha en tänkt placering. Överblivna gardiner kan man inte bara stuva in lite varstans. De ska naturligtvis ligga i den utpekade gardingarderoben. Och alla gamla lik (gamla kartonger) måste självklart gås igenom och struktureras.

Allt detta strukturerande gör visserligen att uppackandet tar lite längre tid. Men vad gör det, när resultatet blir så bra.

Men titta på högen med uppackade flyttkartonger:

Visst har vi varit duktiga!

Fredagsfrukost

Fredag morgon. Bästa morgonen i veckan. Man kommer in på kontoret. Man känner lukten av kaffe, bröd, ost och skinka. I köket står en frukostbuffe uppdukad. Det är bara att hugga in. Äta sig mätt. Och sedan inte ägna en tanke åt undanplockning av ostar eller diskning.

Men det gäller att vara på jobbet i tid. Ramlar man in framåt halvnio ser frukostbuffen värre ut än frukostbordet på Maltes dagis.

Men ni kan säkert ana hur smarrigt det såg ut innan konsultorkanen passerade.

Om lycka mäts i antalet skor...

... så känner jag världens lyckligaste kille!

Att hålla det man lovar

Som ni trogna läsare vet, gav jag mig själv ett briljant nyårslöfte detta år. Eller briljant och briljant? Just då tyckte jag det var otroligt smart.

Tanken var att jag skulle ge mig själv en rolig uppgift varje månad. En utmaning som förgyller mitt liv. Allt eftersom månaderna gått har det visat sig att mina uppdrag allt mer blir som bestraffningar. Vilket inte alls var tanken. Men, när jag sitter och funderar på vad jag vill förändra i mitt liv, så är det oftast sådant som jag länge skjutit på framtiden. Men som jag nu måste ta tag i. Som därmed kan kännas lite tungt. Men, vill man ha förändring är det bara att bita ihop.

Löftet för augusti månad var att trimma magen. Eller rättare sagt att börja träna armhävningar med 100pushups.info. Och det har jag gjort. På mitt sätt. För att inte ledsna och lägga av helt, kör jag det i min egen takt. Lyssnar på kroppen. Och anpassar det efter hur övriga livet ser ut.

Har man tex burit flyttkartonger en hel dag, kan det vara klokt att inte köra armhävningar på kvällen. Känner man sig förkyld och har ont i hela kroppen, kan det vara klokt att inte köra armhävningar på kvällen. If you know what I mean?!

Så efter dryga tre veckor är jag fortfarande på vecka 2 i programmet. Men jag är fortfarande med. Starkare än på länge.

Samtidigt har det blivit september. Ny månad. Nytt löfte. Tro vad jag ska lova mig själv denna månad?

Löftet kanske skall gå i ekonomins tecken. Vad sägs om att kräva tillbaka pengar från mitt ex. Skulle vara trevligt att få pengarna från vårt gamla hus. Att kunna betala av lite på lånen. Och kanske kunna köpa en soffa. Vad tror ni om det?